Från Rilpedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort.

Teknotoxicitet är ett sedan länge känt fenomen som innebär att blandningar av metaller antingen förstärker eller försvagar egenskaper hos varandra. Järn har under lång tid getts förändrade egenskaper genom att legeras med till exempel krom och nickel. Koppar kan vara positivt i vissa stålsorter men kan vara en förorening i andra. Ett ämne som försämrar andra ämnens egenskaper kan sägas vara teknotoxiskt.

Exempel på teknotoxiska ämnen

• koppar och tenn i järn
• järn och zink i aluminium
• järn, kadmium och vismut i koppar
• tenn i bly
• kadmium i zink
• radioaktivitet i samtliga skrotsorter.
• kemikalier i andra kemikalier
• de flesta plaster i de flesta plaster
• oljor och annat brännbart organiskt material vid smältning av metaller

Problem och lösningar

Ett bra exempel på teknotoxicitet är minskad valsbarhet hos stål som förorenas av koppar. Återvunnen bilplåt är ofta förorenad av kopparrester från lödningar och ledningar och det räcker för att göra stålet oanvändbart till ny bilplåt. I en beräkning fann man att man kunde använda cirka åtta procent återvunnen plåt i ny bilplåt. Resten måste vara jungfruligt material för att få en tillräcklig utspädning av kopparinnehållet så att plåten blev valsbar. Maximal halt av koppar i bilplåt ligger vid ca 0,02 %.

Metaller kan antingen raffineras eller smältas ner. Raffineringen höjer renheten, medan smältning blandar det som smälts. Raffinering är en dyrare process än smältning och används när det finns ekonomiskt värdefulla metaller i skrotet. Detta är fallet i till exempel elektronikskrot. I Sverige hamnar en del av detta skrot till raffinering i Rönnskärsverken. Smältning kan vara tillräckligt om föroreningsnivån på det ingående skrotet kan hållas låg. Detta åstadkoms med sortering i tidigare led, gärna vid källan. Många industrier har idag ett omfattande sorteringssystem eftersom rena skrotfraktioner betingar ett högre pris.

I kretsloppssammanhang talar man ofta om materialens eviga kretslopp, men det förutsätter att man kan sortera till rena fraktioner eller separera materialen fullständigt. Detta kan möjligen inträffa långt in i framtiden vid en materialbrist. Idag blir det istället så att materialen används på en allt lägre kvalitetsnivå. Valsad stålplåt kan bli konstruktionsstål i nästa vända för att så småningom sluta som armeringsjärn i betong. En intressant mekanism för sortering av skrot kommer att vara prissättningen på de olika fraktionerna. I takt med att skrotåtervinningen ökar så kommer krav på renare skrot att ställas. Priset kommer då att sjunka på orena fraktioner och kanske göra ökad sortering lönsam. En begränsning för ökad sortering idag är den begränsade märkningen av legeringar. I dom flesta fall saknas märksysten och de system som finns används inte i stor utsträckning. När det gäller plast så kan man se en ökad märkning beroende på producentansvaret. Märkningen ger dock bara huvudgruppen av plast. Det man inte får ut av märkningen är vilka tillsatser som finns och om dom avviker från de normala.

Källa: Leif Thuresson: Miljöanpassning av produkter, Kompendium (2008), Industriell Miljöteknik, Tekniska Högskolan i Linköping.