Från Rilpedia

Svenska Fredskommittén bildades 1949 (under namnet Den svenska kommittén för fredens försvar) som en gren av den sovjetiska frontorganisationen Världsfredsrådet. Sitt nuvarande namn fick organisationen 1951. Verksamheten låg nere 1965-1972 men det tidiga 1970-talets radikalism göt nytt liv i den. Som ordförande efter reorganiseringen fungerade s-riksdagsmannen Stellan Arvidson.

Sveriges kommunistiska parti, som enligt beslut av den 9 december 1949 skulle "inrikta verksamheten i överensstämmelse med dessa [sovjetiska Kominforms] resolutioner", fann svenskarnas insikt om Sovjets betydelse som fredsfaktor bristfällig och gick in för "att förstärka propagandan för Sovjetunionen och folkdemokratierna och deras kamp för freden” (beslut 1949-01-25). Härvid fungerade det formellt fristående SFK som marionett. Det var i SKP:s arbetsutskott som man bestämde vem som skulle fungera som dess sekreterare och man utövade en hård styrning av dess verksamhet. Dess ordförande Peter Varenius framhöll i ett brev 1954 att hela organisationen var luft och skulle falla ihop om det inte vore för de funktionärer som SKP avdelat till kommittén. Han uppgav också att medlemmarna inte begrep "ett skvatt" av varifrån pengarna kom eller vart de gick.^[1]

Om än officiellt fristående var SFK i realiteten en del av partistrukturen i SKP också sedan man skaffat sig en socialdemokratisk ordförande. Efter partiets splittring 1977 och bildandet av Arbetarpartiet kommunisterna ansågs SFK av Säpo stå under inflytande av detta parti. Deras kontakter ter sig ur säkerhetssynpunkt suspekta. Flera av dess ledande personer hade kontakt med sovjetisk ambassadpersonal eller personer som var misstänkta för omstörtande verksamhet.^[2] Östtyska dokument ur det regerande kommunistpartiets arkiv tyder på att DDR planerade att kanalisera finansiellt stöd som varit vikt för den moskvatrogna minoriteten i Vänsterpartiet till SFK.^[3]

Ett centralt mål för SFK har varit nedrustning, vilket i praktiken betytt att de västliga demokratierna skall rusta ner.^[4] Man har utan förbehåll uttryckt uppfattningen att Sovjet är ett fredsbevarande land och gett Sovjet sitt stöd för invasionen av Afghanistan.^[5] Tack vare bl.a. SFK:s insatser kunde Sveriges fredsråd inte anta något uttalande om kriget i Afghanistan.^[6] Man har understött gerillarörelser i Afrika och Latinamerika. Världsbilden är idag alltjämt präglad av misstro mot USA, som beskrivs som imperialistiskt.

Verksamheten har inte minst gått ut på kampanjer, kongresser och dylikt, men man bedriver också humanitär verksamhet i kommunistiska eller före detta kommunistiska länder. Sedan det kalla kriget avslutats har tonvikten förskjutits till att motarbeta rasism, som anses bero på samhällsproblem som bostadsbrist och arbetslöshet. Sedan 1991 har man anordnat drygt 40 studieresor med mer än 1500 ungdomar till Tyskland, där man fokuserat på nazismens grymheter, bl.a. genom besök i koncentrationsläger.^[7]

SFK är medlemsorganisation i Sveriges Fredsråd och en av huvudorganisationerna bakom Färnebo folkhögskola. SFK har ca 1000 medlemmar och 40 anslutna organisationer.^[8]

SFK:s karaktär av täckmantel för kommunistisk politik föranledde Säkerhetspolisen att hålla ett öga på den.^[9] Detta skedde under åren 1949-65 och 1979-ca1985. Förutom registrering av aktivister, telefonavlyssning och deltagande i några av deras möten, med bandning av offentliga föredrag, rörde det sig om att följa med deras publikationer. I en offentlig utredning fastslås att handlingarna i akten ger intryck av en sporadisk tillsyn. Den hotbild som Säpo uppfattade bedöms också ha haft en hög grad av realism.^[10]

En rad kända svenska kulturpersonligheter har varit medlemmar i SFK, bland andra Artur Lundkvist, Erik Blomberg, Andrea Andreen och Sivar Arnér.^[11]

Referenser

1. ↑ Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990 SOU 2002:90 s. 29-34.
2. ↑ Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990 SOU 2002:90 s. 289, 298, 324.
3. ↑ Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. Expertrapport. SÄKO.
4. ↑ Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990 SOU 2002:90 s. 287.
5. ↑ SFK:s sekreterare Per Eriksson i nr 3/80 av organisationens tidskrift Fred och Solidaritet.
6. ↑ Andres Küng: Vindens barn, Stockholm 1983, Timbro, s. 254.
7. ↑ SFK (Följ länken Antirasist)
8. ↑ SFK (Följ länken Antirasist)
9. ↑ Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990 SOU 2002:90 s.25.
10. ↑ Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990 SOU 2002:90 s. 289, 329.
11. ↑ Häggman, Bertil (1991). Medlöparna. Stockholm: Contra, 74. ISBN 91-86092-22-7. 

Litteratur

• Fogelström, Per-Anders: Kampen för fred. Berättelsen om en okänd folkrörelse. Stockholm 1971, 1983.
• Politt, Günther: Fred och solidaritet: om Svenska fredskommitténs historia I-II, Stockholm: Svenska fredskomm., 2001, 2003 (Originaltitel: Frieden und Solidarität, ein Beitrag zur Geschichte des schwedischen Friedenskomités und der schwedischen Friedensbewegung).

Externa länkar

Svenska Fredskommittén Officiell webbplats.