Stadsvakten i Stockholm
Från Rilpedia
Stadsvakten i Stockholm, utgjorde den kommunala ordningspolisen före det moderna polisväsendets inrättande i Stockholm 1850. Stadsvakten kallades i folkmun för "korvar".
De medeltida burspråken (kommunala ordningsregler) fordrade av varje borgare, att han ständigt skulle ha sina vapen och brandredskap i ordning, vara beredd att skydda sin stad, och var i sin tur efter vårdskrivarens tillsägelse i egen person gå burvård (nattlig vaktpatrullering) i staden. För detta ändamål var staden indelad i fyra kvarter under årligen ombytta brand- och kvartermästare.
Under den medeltida stadsordningens upplösning under 1500-talet slappades småningom upprätthållandet av dessa bestämmelser, och vid slutet af århundradet blev det för ordningens upprätthållande nödvändigt att överlämna bevakningen åt yrkessoldater, och knektpengar började upptas av borgerskapet, vars vaktskyldighet dock alltjämt kvarstod. Sålunda uppstod omkring år 1600 en särskild stadsvakt, vars första corps-de-garde (vaktlokal) 1624 byggdes utanför rådstugan vid Stortorget. Denna vakt organiserades militäriskt som ett kompani, som under 1700-talet kallade stadsmilitärkompaniet. Det stod under politikollegiets inseende. Vid 1600-talets mitt utgjordes dess styrka av 70 man, vilket antal ytterligare ökades, så att det 1761 utgjordes af 130 man under en kapten eller kompanichef, förutom övrigt befäl. 1809 reglerades styrkan till 136 man. Vaktens huvudsakliga uppgift var då att bestrida nio poster, eskortera fångar, utsända handräckningspatruller, avlämna kungörelserna till kyrkorna o. s. v.
1835 omorganiserades stadsvakten till Stockholms stads militärkår på två kompanier, av vilket det ena fick överta det samtidigt upplösta, 1730 bildade brandvaktskompaniets nattbevakning. Militärkåren var ställd direkt under överståthållarämbetet. Vid polisverkets omorganisation 1850 indrogs nattbevakningskompaniet och 1875 i samband med inrättande av en civil brandkår försvann den sista resten af den gamla stadsvakten.
Se även
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).