Stålverk 80
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
Stålverk 80 var ett planerat industriprojekt i form av en kraftig utbyggnad av statliga Norrbottens Järnverks anläggningar i Luleå. Vad som skulle ha blivit ett paradprojekt för socialdemokraterna, presenterades bland annat som en storsatsning på norrländskt näringsliv. Det stoppades av den borgerliga regeringen år 1976, då den akuta stålkrisen gjort det uppenbart olönsamt.[källa behövs]
Projektet var från början en politisk stridsfråga, eftersom det skulle innebära en ökning av det statliga inslaget i svenskt näringsliv. Rent företagsekonomiskt var projektet även före den egentliga stålkrisen inte utan svårigheter, eftersom svensk stålindustri sedan 1960-talet stött på hårdare internationell konkurrens.
Innehåll |
Historik
Norrbottens Järnverk AB (NJA) presenterade år 1973 planerna för en omfattande utbyggnad av handelsstålverket i Luleå. Man beräknade att det utbyggda verket skulle stå färdigt 1980, vilket gav projektet dess namn. År 1973 rådde högkonjunktur i Sverige och NJA räknade med en kraftig årlig ökning av stålförbrukningen. Även i övriga världen tog stålföretag liknande storslagna investeringsbeslut.[källa behövs]
Den dåvarande socialdemokratiska regeringen initierade projektet och 1975 togs det första spadtaget för utbyggnaden. Då hade emellertid konjunkturen vänt nedåt, främst till följd av oljekrisen och under år 1976 fördjupades krisen. Den svenska stålexporten reducerades kraftigt bland annat eftersom stål tillverkades billigare i andra länder. Även inom Sverige kom efterfrågan på stål att krympa när varvsindustrin gick kraftigt tillbaka, verkstadsindustrin inte längre växte och bostadsbyggandet minskade. Hösten 1976 beslöt den nytillträdda borgerliga regeringen att avbryta projektet med Stålverk 80. Det återupptogs aldrig, och har sedan dess i medierna blivit föremål för en omfattande debatt.
Hur projektet ändrade Luleå
När projektet presenterades år 1973 såg Luleå kommun fram emot den befolkningsökning som väntades ske i stålverkets spår. Stålverket skulle ligga sydöst om Luleå centrum och stadens malmhamn, som skeppade ut malm från Kiruna och Gällivare. Kommunen beslutade därför om detaljplaner för nya bostadsområden i staden, i ett skede där man hade börjat slå av takten på bostadsbyggandet i kölvattnet av Miljonprogrammet. Exempel på sådana bostadsområden är Hertsön. En hausse inträffade också i Luleås centrum, där många äldre hus revs för att ge plats åt nya fastighetsprojekt, eftersom man väntade sig en kraftig värdeökning på fastigheterna.
Projektet innebär en omfattande invallning av Sandöfjärden, som är beläget sydöst om Luleås centrum i Luleälvens utlopp mot Bottenhavet. Invallningen genomfördes 1974-1977. Till detta område flyttade malmhamnen år 1996 sin utskeppningsterminal från Luleå centrum[källa behövs], eftersom det ligger närmare Bottenhavet och är avskilt från stadens bostadsområden.
När projektet stoppades innebar det[källa behövs] en kraftig ekonomisk nedgång för staden. Många hus och nya områden kom att stå tomma eller obebyggda. Området i fjärden som vallades in är än idag till största delen obebyggt.
Övrigt
2008 startades en klubb vid namn Stålverk 80 i Luleå. Klubben ironiserade över det misslyckade projektet.[1]
-Källhänvisning- Sverker Jonsson är fil dr och docent i ekonomisk historia. Böckerna om NJA och den svenska handelsstålsindustrin visar bl a på den stora betydelsen för sysselsättning i Norrbotten genom en ökad förädling av de lappländska naturrikedomarna, men också om de problem som svensk stålindustri möttes av i mitten av sextiotalet med den ökande konkurrensen av billigt stål från Japan och öststaterna. I synnerhet drabbade detta NJA som efter en stark period från mitten av femtiotalet drabbades av förluster. NJA sålde under större delen av sextiotalet en stor del av produktionen som halvfabrikat, vilket gav lägre inkomster än för helfabrikaten. Dessutom var anläggningarna från tidigt femtiotal omoderna i förhållande till de nya stålprocesserna som tillämpades i andra stålverk.
Här beskrivs också hur de stora investeringarna 1970-74 skapade Sveriges modernaste stålindustrianläggning med bl a en byggmaterialdivision som tillverkade varmförzinkad plastbelagd byggplåt sk. Plannjaplåt, och som blev en av SSAB:s viktigaste produkter. Ägaren, statsföretagen, hade sett hur NJA:s utveckling hade försämrats resultatmässigt och var angelägna om lösa problemen genom nämnda storsatsning. Vidare får man en inblick i de politiska striderna om jätteprojektet stålverk 80. Bakgrunden till konflikterna var den mycket djupa strukturkris med stor överproduktion och dålig lönsamhet och hur denna bäst borde lösas.
Se även
Källor
Jonsson Sverker, Vägen mot SSAB. NJA och den svenska handelsstålsindustrin 1955 1977. ISBN 91 85336 67 X Norrbottens museum.
