Från Rilpedia

Samuel Gustaf Hermelin, född 4 april 1744 i Stockholm, död 4 mars 1820. Friherre, kartograf, industriman, kolonialisatör.

Samuel Gustaf Hermelin var son till riksrådet friherre Carl Hermelin och Hedvig Ulrika Benzelstierna, morfader var ärkebiskop Jakob Benzelius och farfader Olof Hermelin. Han avlade hovrättsexamen och bergsexamen vid Uppsala universitet 1761, och blev bergsråd 1781.

1782 reste han till Nordamerika för att studera industrier, och upprättade då diplomatiska förbindelser för Sverige med landet. När han kom tillbaka till Sverige drog han igång gruvverksamheten i Norrbotten, främst Gällivare malmberg och Ruoutevara; fyndigheter hade påträffats tidigare under 1700-talet. Detta var på grund av avståndet en förlust, och först när järnvägen blev klar på 1800-talet blev brytningen mer lönsam. Hans ansatser ledde till att stora områden i trakten blev nybyggen och folk flyttade dit söderifrån. Trots de ekonomiska motgångarna var han mycket populär, och kallades Lapplandskungen.

Inom kartografin var hans gärning större. Han lät utföra den första kartan över Sverige och Finland, 33 kopparstick med titeln Geographiske chartor öfver Swerige i 4 afdelingar, 1795-1818; det kallas vanligen Hermelinska kartverket. Verket brukar sägas vara den första atlasen över området. Han skrev vidare geologisk litteratur, Försök till mineralhistoria övfer Lappmarken och Westerbotten (1804).

Hermelin invaldes 1771 som ledamot nummer 191 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Hans kvarlåtenskap finns på Riksarkivet, Krigsarkivet och Riksmuseet.