Nils Dacke
Från Rilpedia
- Dacke leder hit. Fler betydelser, se Dacke (olika betydelser)
- För andra betydelser, se Nils Dacke (olika betydelser).
Nils Dacke, född sannolikt ca 1510 i Vissefjärda socken, död på Ollatorpets äng, nära Flaka i Torsås, nuv. Gullabo socken i augusti 1543, allt i Södra Möre härad, Kalmar län, nära riksgränsen mot Blekinge/Danmark. Dacke var en småländsk bonde- och upprorsledare.
Ledare för den så kallade Dackefejden mot Gustav Vasa. Besegrades eftersom han som upprorsledare inte hade de ekonomiska resurserna som Gustav Vasa hade och avböjde hjälp från tyska stormän (eg. den vid denne tid ständigt ränksmidande hertig Albrecht av Mecklenburg. Det är osäkert om han verkligen hade kunnat mönstra de utlovade trupperna).
Första gången som Dacke nämns i den svenska historien är 1536 då han dräper en fogde i en serie mindre oroligheter i Småland. Vid denna tid skall Dacke redan ha varit i 30-årsåldern och ha haft minst en son, vad denne hette är däremot oklart. Efter detta så befinner han sig på flykt undan rättvisan under en längre period innan han slutligen överlämnar sig till tinget där han ådöms att böta 200 mark i böter, en mycket stor summa under denna tid. Med hjälp av folk/släktingar i sin hembygd Södra Möre härad lyckas han dock samla ihop pengarna och kunde sedan bosätta sig i ett nybyggartorp på gränsen till Blekinge.
Några år senare så dyker dock Dackes namn åter upp i historien, denna gång som ledare för ett uppbåd bönder i häraden som beslutat sig för att med egna händer ta tag i den lokale fogdens övergrepp mot bönderna i trakten (enligt historikern Lars-Olof Larsson har detta första anfall klara drag av blodshämnd). Ett par månader senare befinner sig Dacke i en maktposition som han inte räknat med som ledare för bönderna i Småland. Efter att ha slutit ett fredsavtal med Gustav Vasa den 8 november 1542 istället för att bege sig mot Stockholm med sina trupper, verkar det faktiskt som om Dacke försökt att uppfylla upprorets slagord, "gammelt och fornt", genom att som herre på Kronoberg återinföra gränshandeln med Danmark, den katolska gudstjänsten med mera.
När våren 1543 kommer anfaller dock kungens trupper på nytt, i brott mot den överenskomna vapenvilan, och vinner en förkrossande seger när de lärt sig handskas med böndernas taktik. Enligt traditionen ska Nils Dacke ha blivit svårt sårad. Han fick båda benen genomskjutna under det avgörande slaget som skedde på den i Virserums socken belägna sjön Hjortens is. Hans män lyckas dock föra honom i säkerhet och han höll sig undan kungens trupper i två månader.
Dacke stupade på gränsen mot Blekinge vid den gård han i början av upproret hade brukat, skjuten av fogdens män (som skall ha letts av en av hans gamla löjtnanter). En minnessten är rest på platsen.[1]Hans kropp blev postumt steglad efter upproret och utplacerad i Kalmar med bland annat huvudet på en påle vid galgbacken. Enligt oklara källor lät Gustav Vasa hans son svälta ihjäl i fängelsecell för att han var rädd för ett nytt uppror och följaktligen för dennes symbolvärde.
I de bygder där Dackefejden ägde rum och framför allt i sydöstra Småland är Nils Dacke alltjämt ett för alla välbekant namn. Statyer till minne av honom är resta i Södra Möre, Virserum - där ett avgörande slag under Dackfejden ägde rum i påskveckan 1543 - och på andra håll och gator och institutioner bär hans namn. På hans gård Södra Lindön i Gullabo restes en minnessten över honom 1985. Inskriptionen lyder "Här på kronogården S Lindön bodde Nils Dacke tills han sköt den råe och illa tålde fogden Inge Andersson våren 1536. De förfäder som bott på gården har fört den muntliga traditionen vidare. Stenen restes 1985 av Harald Svensson."[2] I Stora Flaka står en sten med orden "Nils Dacke bodde på kronotorpet Flaka 1539-1542. Han ledde böndernas kamp mot Gustav Vasas fogdevälde och förtryck 1542-1543. Stenen restes 1985 av Sven Petersson"[3] Vid Skärvet i Stenberga socken i Jönköpings län har en sten denna text: "Nils Dacke - kyrkans och fria handelns försvare vårdades här hos Måns Grym april-juni 1543." Minnesmärkena och deras inskriptioner är i sig en märklig kulturtradition och visar hur ännu i dag Nils Dackes namn är kopplat till småländskt frihetspatos, kritik mot den framväxande centralmakten och hur Dacke i de bygder där han verkade ses som en frihetsledare och martyr.Han uppfattas som en "småländsk frihetshjälte, med ett stort symbolvärde för en tidlös kamp mot centralstyrkt förtryck och förmyndarskap."[4] </ref>
Litteratur
- Gerhard Hafström, "Nils Dacke före Dackefejden", Personhistorisk tidskrift, 1928
- Lars-Olof Larsson, Det medeltida Värend, 1964, 4 uppl. 1975
- Lars-Olof Larsson, Dackeland, 1979
- Albert Vejde, "Nils Dacke och hans fejd", Hyltén-Cavallius-Föreningens årsskrift 1943.
- Alf Åberg, Nils Dacke och landsfadern, 1960
