Lars Anton Anjou
Från Rilpedia
Lars Anton Anjou (uttalas: ánnscho), född 18 november 1803 i Frösthult, död 13 december 1884 i Visby, var en svensk biskop, kyrkohistoriker och politiker; han var rektor vid Uppsala universitet 1851-1852, ecklesiastikminister 1855-1859.
Biografi
Lars Anton Anjou föddes i Frösthult som son till kyrkoherde Anton Anjou och Johanna Elisabeth Sepelius. Släkten Anjou är av vallonskt ursprung, och inkom till Sverige 1633. Han studerade vid Uppsala universitet, där han tog fil.kand. 1827, fil.mag. 1830, teol.kand. 1834, och teol.dr. 1845. Han prästvigdes 1827.
1845 utnämndes han till kalseniansk professor och kyrkoherde i Helga Trefaldighets församling, Uppsala, och i Danmarks församling 1851. 1851-52 var han rektor vid universitetet, och utnämndes tre år senare till ecklesiastikminister. I den befattningen tog han fram 1859 års läroverksstadga, som lade stor tonvikt vid klassiska språk.
Efter åren vid Ecklesiastikdepartementet blev han biskop vid Visby stift. Han var representant för prästeståndet vid riksdagarna mellan åren 1859 och 1866 varmed han var ledamot av konstitutionsutskottet, och utmärkte sig där genom att kämpa emot representationsreformen.
Tillsammans med Henrik Reuterdahl räknas Anjou som en av kyrkohistoriens fäder i Sverige. Bland hans arbeten finnes Svenska kyrkoreformationens historia 1-3 (1850-51) och Svenska kyrkans historia ifrån Uppsala möte år 1593 till slutet af sjuttonde århundradet (1866).
Han blev ledamot av Vetenskapsakademien 1855, och hedersledamot av Vitterhetsakademien samma år.[1]
| Företrädare: Johan Henrik Schröder |
Uppsala universitets rektor 1851-1852 |
Efterträdare: Per Erik Bergfalk |
| Företrädare: Henrik Reuterdahl |
Sveriges ecklesiastikminister 1855-1859 |
Efterträdare: Henning Hamilton |
Källor
- artikel i Svenska män och kvinnor, del 1, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1942, s.109
