Erik Julius Björner
Från Rilpedia
Erik Julius Björner (alternativ äldre stavning Eric Julius Biörner) född 22 juli 1696 i Timrå socken i Medelpad, död 1750. Han var son till häradshövdingen Mauritz Björner och Anna Katarina Teet. Han började studera vid Uppsala Universitet 1715 och utgav 1717 en avhandling vid namn De Suedia boreali. Denna avhandling skattades högt och Björner vann då Johan Peringskiölds ynnest och blev kallad för att emottaga en kanslistbeställning vid Antikvitetskollegium i den kungaliga huvudstaden Stockholm. Vid den yngre Peringskiölds död 1725 utnämndes Björner till sekreterare i samma ämbetsverk och blev 1738 befordrad till tjänsten som assessor. Han var en enträgen fornforskare och gjorde i sina yngre år en resa till sina hemtrakter och runt om Medelpad, Ångermanland och Hälsingland för att avteckna och beskriva de fornfynd och runstenar som finns i trakten. Han arbetade sedan som translator och arbetade nitiskt med att översätta ett stort antal isländska sagor till svenska, vilka man ansåg var en av de viktigaste källorna till Sveriges äldsta historia. Björner var en trogen elev till Olof Rudbeck d.ä. och hans lära om svensk fornhistoria. Med tiden blev han dock allt mer ensam om denna övertygelse och en av hans främsta kritiker var historikern Olof von Dalin. Björner gifte sig med Ebba Hadelin den 2 april 1734 men äktenskapet blev barnlöst. Hans troligen mest kända verk är Nordiska kämpa dater, i en sagoflock samlade om forna kongar och hjältar (1737).
