Från Rilpedia

Carl Fredrik Sundvall, född 10 augusti 1754 i Karlskrona, död 24 augusti 1831 i Stockholm; arkitekt, systerson till arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz.

Sundvall blev kadett i Karlskrona 1767, kom 1770 till Stockholm för att studera arkitektur, blev 1772 volontär vid Fortifikationen och 1774 konduktör vid Överintendentämbetet. 1783-1788 studerade han i Paris, blev sistnämnda år löjtnant i Fortifikationen och ledamot av Konstakademien och vistades med statsunderstöd i Rom 1788-1791.

Efter hemkomsten blev han 1792 hovintendent och fick några beställningar av Gustav III, men endast dekoreringen av en salong på Drottningholm hann fullbordas före kungens död. Sundvall gjorde ritning till dekoreringen av Dramatiska teatern i Arsenalen (1793), lämnade ritning till gymnasier i Norrköping (1797) och Kalmar (1801), stadshus i Norrköping (1801), kyrkor i Marstrand och Laholm (1805) och rådhus i Gamlakarleby (1806).

Den mest betydande uppgift, som lämnades honom, gällde biblioteksbyggnaden i Uppsala (Carolina Rediviva). Sundvall färdigställde fem uppsättningar ritningar innan Konsistorium slutligen fattade beslut om byggnation 1819. Konflikter mellan arkitekten och konsistorium ledde till, att Sundvall 1821 avsade sig all befattning med bygget, som sedan fullföljdes av dekorationsmålaren K.J. Hjelm. De ändringar som gjordes under Hjelm var så stora att Sundvall inte ville vidkännas byggnaden som sitt verk.

Ett par privata uppdrag ledde till mera lyckade resultat, framför allt Stjärnsunds slott i Närke (1801) och Skottorps slott i Halland (1816-1828). De båda slotten är ädelt och lugnt hållna, den inre dekoreringen är särdeles stilfull och smakren; framför allt torde de bevarade rummen på Skottorp utgöra det bästa, som svensk empire åstadkommit. Flera av Sundvalls byggnadsförslag stannade på papperet, varibland en högst förtjänstfull skiss till kyrka på Skeppsholmen (1822). Till hans senaste verk hör det nya tornet på Maria Magdalena kyrka på Södermalm - där liksom oftast i de officiella uppdrag, han utförde, var han bunden av den rådande penningbristen. Han utförde en del ritningar till dekorering vid kungliga begravningar och kröningar, till den nu nedtagna altarprydnaden i Strängnäs domkyrka, till minnesvårdar, predikstolen i Jakobs kyrka och annat.

Sundvall var välutbildad för sin samtid, en arkitekt med strängt stilsinne, en av nyklassicismens främsta representanter i Sverige. Att hans verksamhet lämnat så små spår till eftervärlden förklaras av tidens ansträngda samhällsekonomi och de ledandes ringa konstintresse. Att Sundvall inte var ensidig i sin klassiska ståndpunkt, framgår bland annat av de varma och kraftiga utlåtanden, som han avgav, då 1801 olika myndigheter begärde kungligt tillstånd dels att riva och försälja kyrkoruinerna i Visby, dels att få hämta sten till gymnasiebyggnad i Kalmar från slotten där och i Borgholm. Sundvall påyrkade i sin inlaga, att Visby ruiner skulle bevaras mot tidens inverkan och dessutom noggrant uppmätas och avtecknas. Den hotande vandalismen stannade vid vederbörandes uppsåt.

Sundvall skrev en avhandling "Om nyttan af den antika stilen i byggnadskonsten, i synnerhet för Sverige" (i Vetenskapsakademiens handlingar, 1821). Sundvall blev ledamot av nämnda akademi 1817. I Konstakademien blev han vice preses och direktör för arkitekturskolan 1824. Hans brev till A.U. Wertmüller (1791-1809), som ger intressanta inblickar i det tynande konstlivet i Sverige under detta skede, utkom 1916 ("Gustavianska konstnärsbref", jämte levnadsteckning, utgiven av E. Areen).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).