Från Rilpedia

Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård.

Carl August Grevesmöhlen, född 1754 vid Dalkarlshyttan, avliden 1 juni 1823 i Kongsvinger, svensk ämbetsman och debattör.

Innehåll 1 Studier och tidig karriär 2 Rättsliga bekymmer 3 Talesman för kronprins Karl Johan 4 Fejden mot Baron Boije 5 Eftermäle 6 Källa

Studier och tidig karriär

Grevesmöhlen ingick 1772 efter slutade studier i Uppsala i Svea hovrätt, där han 1780 blev notarie och 1788 assessor, var tillika anställd vid tullväsendet, 1777 som notarie i generaltullarrendesocieteten, 1787 som sekreterare hos dess efterträdare, generaltulldirektionen, samt blev 1790 överdirektör i generallandttullkontoret och som sådan preses i accisrätten.

Grevesmöhlen uppträdde först som ekonomisk skriftställare, bl. a. med avhandlingen Om förmonligaste sättet att använda trädesjorden (2:a uppl. 1803), som 1802 vann Patriotiska sällskapets stora pris och framkallade livligt meningsutbyte.

Rättsliga bekymmer

Sin främsta ryktbarhet vann han emellertid genom sina processer, sitt skriftställarskap rörande dessa och sin politiska verksamhet. Som överdirektör råkade han i delo med den 1803 inrättade generaltullarrendesocietetens ledande män, överståthållaren Samuel af Ugglas och f. d. underståthållaren Nils Henric Liljensparre, mot vilkas agerande han åtskilliga gånger uppträdde oppositionellt.

Oviljan mot Grevesmöhlen gav sig luft, då en t.f. advokatfiskal i tullen 1806 anklagade honom för vissa smärre förseelser. Grevesmöhlen bestred anklagelserna, men societetens fullmäktige beslöt 1 november 1806 att avstänga honom från tjänstgöring och överlämnade målet till Kammarkollegium. Därefter utspann sig en längre rättegång som slutdömdes först 1810, varvid Grevesmöhlen ådömdes en föreställning för formvidrig kassainventering samt böter för missfirmligt skrivsätt, men i övrigt frikändes. 1811 återfick han sin tjänst, som han dock samma år fick utbyta mot pension, eftersom hela generallandttullkontoret och acciskammaren drogs in.

Rättegången hade emellertid väckt ett ofantligt uppseende genom en mängd ovettiga skrifter med pikanta titlar, i vilka Grevesmöhlen offentliggjorde sina inlagor till domstolarna, t. ex. Sällan värre eller besvär och påminnelser ang. Tullstyrelsen (1808), Processen om Ingenting och Processen utan parter (alla 1809), Förödelsens styggelse, juridisk hjeltedikt på oren prosa, Sista smörjeisen, rättegångsroman, och Syndaräkningen (1810) m. fl., och vilka även från motsidan framkallade åtskilliga svarsskrifter.

Rättegången betraktades också - särskilt efter avsättandet av Gustav IV Adolf 1809 - som ett led i striden mot den föregående regimen, speciellt dess byråkrati. Den föranledde t. o. m. på riddarhuset och i bondeståndet yrkanden och motioner, riktade mot både Ugglas och Liljensparre, av vilka emellertid den förre kraftigt försvarade sig.

Talesman för kronprins Karl Johan

Under samma riksdag användes Grevesmöhlen vid åtskilliga tillfällen av Adlersparre och dennes parti. Särskilt hos bondeståndet hade han lyckats förskaffa sig stort inflytande, så att en del elektorer 1810 t. o. m. gav honom sina röster, då justitieombudsman första gången skulle tillsättas. Han hade ock blivit chef för den under riksdagen av Mannerheim m. fl. upprättade hemliga polisen, vars uppgift var uppspårandet av kontrarevolutionära anläggningar, och bidrog som sådan i hög grad till spridandet av rykten om gustavianska anläggningar mot regeringssättet och mot kronprins Karl Augusts liv. Efter dennes död kom han i nära förbindelse med den nye överståthållaren Anders Fredrik Skjöldebrand, som använde honom för att vid tronföljarvalet i Örebro inverka hos bondeståndet till förmån för fursten av Ponte Corvo, och blev därefter under några år ett slags rapportör och halfofficiell journalist åt kronprins Karl Johan. I sin veckoskrift Åskådaren (nov. 1810-11) behandlade han emellertid mest statsförfattningsrätt och nationalekonomi, måhända dock till ej ringa del från Karl Johans synpunkt, och i Trompeten (1812) huvudsakligen frågor rörande umgängeslivet och sederna, varemot Skandinaven (1812) och Nya Skandinaven (1812-13) hade till direkt syfte att försvara den nye kronprinsens politik. I den sista avslöjades sålunda med dennes vetskap i maj 1813 bl. a. avsikterna på Norge.

Fejden mot Baron Boije

Förmodligen gick Grevesmöhlen till en början regeringens ärenden i den strid med baron Johan Ludvig Johansson Boije, som i slutet av 1814 genom den anonyma broschyren Tankar öfver den klagan, som nu mer än förr höres öfver en allmän penningnöd kritiserat finansernas ställning och därigenom i hög grad misshagat regeringen. Grevesmöhlen svarade genast med A. B. C. i finanserna (1814). Striden fortsattes därpå med skarpa broschyrer från ömse sidor och skärptes ytterligare genom att sammanknytas med en strid, som uppstod vid 1815 års riksdag, då åtskilliga representanter, bland dem Boije, föreslog en del inskränkningar i judarnas rättigheter. Grevesmöhlen uppträdde omedelbart till deras försvar, och ett broschyrkrig utvecklade sig, som snart i personliga smädelser och skandalskriveri överskred alla gränser, och i vilka Grevesmöhlens penna ej förde det mildaste språket.

Boijes titelblad åtalades på prästeståndets begäran enligt tryckfrihetsförordningen §3 mom. 3 såsom innehållande "gäckeri af den allmänna gudstjänsten". I övrigt framkallade flera av de växlade skrifterna ömsesidiga ärekränkningsmål. Mot Grevesmöhlen uppträdde en hel rad av skriftställare, bl. a. Lorenzo Hammarsköld, Bengt Johan Törneblad, Anders Lindeberg, med ovettiga smädeskrifter, bland vilka Banditen Galgeniano, sin tids afsky och förskräckelse (av Carl Gustaf Walberg) torde varit den grövsta, och Herr öfverdirektören C. A. Grevesmöhlens porträt (av Fredrik Cederborgh) den kvickaste.

Striden, som endast under 1815 gav upphov till omkring 150 broschyrer, fick sitt slut 1816, sedan regeringen skyndat på domstolarna, så att Boije dömdes till ett års fängelse och Grevesmöhlen till ärans förlust och landsförvisning. Grevesmöhlen bosatte sig i Kongsvinger, lär fortfarande ha åtnjutit en pension av Karl Johans handkassa, med villkor att han ej vidare skulle visa sig i Sverige. Ifrån Norge tjänstgjorde Grevesmöhlen åtminstone i någon mån som rapportör åt riksståthållaren, greve Sandels.

Eftermäle

Grevesmöhlen hade ganska grundliga insikter i juridiska och nationalekonomiska ämnen, mod och skarpsinne samt stor förmåga att skriva populärt. Han var också en synnerligt skicklig advokat, väl bevandrad i rättegångsväsendets alla labyrinter, en "lagvrängare" i ordets egentliga bemärkelse. Rå och hänsynslös, lättretlig och hätsk, kunde han emellertid sällan skilja sak och person och angrep gärna motståndares enskilda liv, men var i sitt eget ingalunda föredömlig och lät både som politiker, skriftställare och enskild man månget bevis på låghet komma sig till last. Hans pamflettfejder är egendomliga prov på det fria ordets första lärospån under 1809 års statsskick.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Grevesmöhlen, 1904–1926 ^(Not).

Delar av denna artikel är baserade på artikeln Grevesmöhlen, Carl August  ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.

• Johannesson, Kurt: Heroer på offentlighetens scen: politiker och publicister i Sverige, Tidens förlag, Stockholm 1987, sid. 27-34. ISBN 91-550-3290-7. 
• Sjögren, Otto: Karl Aug. Grevesmöhlen:karaktärsbild, Geber, Stockholm 1882.