Från Rilpedia

Solvskaft kallas också enbart skaft. Antalet skaft i en vävstol begränsar urvalet av vävtekniker. Ju fler skaft desto tyngre att trampa och desto större variation i vad som kan vävas.

Ett solvskaft består av två parallella skaftkäppar, en övre och en undre, samt de mellan dessa upphängda solven. Den undre skaftkäppen förbinds med tramporna med hjälp av snören, antingen direkt eller via lattor. Den övre skaftkäppen i ett visst skaft kopplas med hjälp av ett snörsystem till den övre skaftkäppen i ett annat skaft. (Se nickepinnar och lunor.) Skaften arbetar alltså alltid parvis: ett skaft som flyttas uppåt motsvaras alltid av ett annat skaft som samtidigt förflyttas nedåt. Det är på detta sätt ett skäl bildas.

Skaften numreras så att skaftet längst bak (närmast varpbommen) alltid kallas nummer ett, och skaftet längst fram (närmast vävaren] har den högsta siffran.

I vävnotan framgår hur skaften ska ansluta till tramporna för den vävteknik man valt att sätta upp.

Ju fler skaft desto längre effsingar går åt i slutet av varpen, eftersom det avstånd som är vävbart minskar ju större utrymme skaften tar i vävstolen.

Med en fyrskaftad vävstol är variationsmöjligheterna ändå mycket stora, men för mer avancerade vävar som rips, dräll, bindetrådsvävar, upphämta o s v fordras fler skaft. För en tioskaftad vävstol är lattor nödvändigt för att man överhuvud taget ska orka trampa ner tramporna, redan vid sex skaft är lattor att föredra. Utan lattor drar skaften gärna snett, vilket gör väven ojämn.

För vävning av mycket smala vävar kan resårband vara bra att använda för att hjälpa upp balansen i skaften. Resårbanden anbringas som ett slags extra upphängningsnören, men utanför alla solven och till ett läge där banden inte har någon belastning i viloläget, men vid nertrampningen spänns de.