Från Rilpedia

Effsingar (eller äfsingar) är den del av varpen som man aldrig kan väva slut.

Mot slutet av varpen måste ändå den sista biten förbli ovävd eftersom solven som är förbundna med tramporna är placerade bakom slagbommen.

I en damastvävstol är effsingarnas längd lika lång som avståndet till de bakre solven, vilket kan vara en meter, beroende på vävstolens konstruktion.

Det märkliga ordet effsing är en skämtsam folklig tillämpning av ett gammalt dialektalt uttryck med innebörden Litet och svagt barn, barnunge för att beteckna något som just inte duger till någonting.