Från Rilpedia

Solarisation förväxlas ofta med pseudosolarisation.

Solarisation kallas den effekt som gör att en films svärtningskurva vänder efter en viss ljusintensitet och en ökad exponering gör att svärtningen av det fotografiska materialet minskar. Olika filmmaterial reagerar här olika. Orsaken till detta är delvis okänd.

Solarisationen upptäcktes av N. Niépce så tidigt som 1834, det vill säga innan konsten att fotografera hade kommit igång.^[1].

Pseudosolarisation

Pseudosolarisation är en mörkrumsteknik. Den används vid konstnärlig fotoframkallning och är oftast en svartvit konstart. Tillvägagångssättet är i sin enklaste form följande, en delvis framkallad svartvit bild belyses ett litet ögonblick och sedan slutframkallas. Då framträder en positiv och negativ bild samtidigt.

Normalt avtryck av negativet

Pseudosolariserat avtryck

Solarisationsförloppet är svårt att kontrollera då mekanismerna inte är helt klarlagda. En svensk fotograf som tidigt arbetade med solarisationseffekten är Pär Lundqvist.

Referenser och fotnoter

1. ↑ Helmer Bäckström (ed.), Fotografisk handbok, Natur och kultur, Stockholm 1958. Sid 325.

Litteratur

• Fotografik, Pär Lundqvist. Spectra, Halmstad, 1967.