Från Rilpedia

Sliprännor eller slipskåror är en fornlämningstyp som utgörs av slipade, jämnt bågformiga fördjupningar i berg och stenblock. De är upp till ca en meter långa.

Sliprännor är i vetenskaplig litteratur kända från Gotland sedan 1850-talet. Då kallades de ”sliparestenar”. A.W. Lundberg ^[1]skrev år 1873 att:

”några stenkast från hafsstranden vid Ronehamn å Gotlands sydöstra kust ligga kringspridda en mängd temligen stora rullstensblock af gneis och granit, af hvilka åtminstone tretton äro på de uppåt vända sidorna försedda med inslipade refflor, hvilka i allmänhet icke äro parallella, utan gå i olika riktningar ... Några hafva flera refflor, andra blott en eller två, några refflor äro djupa och långa, andra kortare och grunda, men alla äro uppenbarligen gjorda af menniskohänder i en mycket aflägsen forntid.”

Snart skulle dessa fornlämningar emellertid få det fantasieggande namnet ”svärdslipningsstenar”. Det väcktes dock röster mot tolkningen att skårorna uppkommit vid slipning av svärd. Slipskårornas bågform omöjliggjorde nämligen hypotesen. Även mängden slipskåror trotsade tanken på vapenslipar. Enbart på Gotland registrerades i en undersökning redan år 1933 drygt 500 slipblock och sliphällar. Fynden av sliprännor var jämnt fördelade över hela ön. Det konstaterades då också att ”ej sällan gå rännorna i samma block i olika riktningar, någon gång även tvärs över andra. Liknande är fallet å hällytor.”

Sliprännor finns på ett flertal platser, varav Gotland står i en särklass för sig. Av andra platser i Sverige kan nämnas den nordvästra delen av Skåne samt Halland medan utländska exempel på slipskåror finns i till exempel Tavastland i Finland och i Luxemburg.^[2] Trots att de således finns i stort antal och på flera ställen är slipskårornas dateringen mycket osäker. På några s.k. bildstenar från Gotlands yngre järnålder, det vill säga ca 600-700-talen e.Kr., finns sliprännor. Dessa bör ha tillkommit efter det att bildstenarna gått ur bruk, vilket ger en datering till vikingatid.

En något annorlunda form av eventuella sliprännor finns nära Husaby i norra Västergötland. Dessa ligger i ett större antal på en fast häll och är till skillnad från andra förekomster också breda på mitten. Hällen har en mängd hällristningar från bronsåldern och en av dessa är delvis inhuggen i en ränna vilket visar att rännorna i området är från bronsåldern eller tidigare.

Under 1970-talet lanserades den astronomiska slipränneteorin.^[3] Med utgångspunkt från fyndplatser med rännor i det närmaste parallella menade några att rännorna skulle ha varit siktlinjer mot himlavalvet. De dåtida prästerna graverade med 19 års intervall in månens läge vid viss tidpunkt på året. Ett stort fel med denna teori var emellertid att man valt ut ett fåtal platser där resultatet svarade mot det man ville bevisa.

Den största förekomsten av sliprännor finns i Gantofta i Skåne. Här finns i en långsträckt ravinkant tusentals. De finns överallt i den mjuka sandstensväggen, även delvis under överhängande klippblock, vilket klart motbevisar den astronomiska teorin. Rännorna måste ha uppkommit genom att man rest träställningar och på dessa haft roterande hjul. Vad som slipats och när detta skett är dock fortfarande en fullständig gåta.

En udda tolkning av slipränneproblematiken för Gotland lanserades på fullt allvar på 1980-talet. Rännorna skulle vara skapade för stenprojektiler, vilka medelst träklubbor sändes iväg mot landstigande fiender vid öns kuster.^[4]

Noter

1. ↑ Henrik Munthe: Om Gotlands s.k. svärdslipningsstenar. Ymer 1933.
2. ↑ K.E. Gannholm: Slipskårestenarnas gåta. 1974.
3. ↑ Göran Henriksson, Astronomisk tolkning av slipskåror på Gotland (1983) Fornvännen.
4. ↑ Mac Key: Svärdslipningsrännor - gutarnas artilleri? Populär arkeologi 1985:4.

Litteratur

• Sven Rosborn, Det randiga berget i Gantofta (1992) Populär Historia. (1).
• Sören Gannholm (1997). ”Gotlans slipskåror”. http://www.stavar.i.se/gotlslipsk/.