Från Rilpedia

Slaget vid Allia var ett slag under den första galliska invasionen av Italien.

Slaget utkämpades vid floden Allia som är en biflod till Tibern. Den romerska arméns nederlag gjorde att vägen låg öppen för gallerna att fortsätta sin marsch söderut och plundra staden Rom. Slaget skall ha ägt rum den 18 juli 390 f.Kr. (mer troligt är dock 387 f.Kr.).

Bakgrund

Före slaget hade gallerna invaderat den etruskiska provinsen Siena och attackerat staden Clusium. Clusianerna, som överväldigades av fiendens antal och våldsamhet, vädjade till Rom om hjälp, även om de inte var allierade eller vänner. Rom, som var försvagat av de senaste krigen, sände en delegation för att utreda situationen. Förhandlingarna bröt samman, vilket resulterade i att Quintus Fabius, en medlem av en mäktig patricierfamilj dödade en av de galliska ledarna. Gallerna krävde att Fabius skulle överlämnas till dem för att rättvisa skulle skipas. Men de trotsiga romarna inte bara vägrade, men som Livius skriver, "utan de som borde ha straffats utsågs i stället för det kommande året till militära tribuner med konsulära befogenheter (det högsta som kan beviljas)." De rasande gallerna utlovade krig mot romarna för att hämnas den skymf som de hade fått utstå, vilket resulterade i slaget vid Allia och senare belägringen av själva Rom.

Romersk katastrof

Enligt den gemensamma (men felaktiga) varroniska kronologin, ägde striden rum den 18 juli, 390 f.Kr., men en mer trolig tidpunkt är 387. Ungefär 24 000 romare under Quintus Sulpicius kämpade mot senonerna, som leddes av Brennus, en gallisk stam som var ungefär lika stor. Med sex legioner förskansade sig romarna vid Allia för att kontrollera senonernas avancemang mot Rom.

Vid denna tidpunkt utgjordes en legion av 4200 män, men den var sällan fullbemannad. Den romerska armén var vid tidpunkten för slaget en milis som mycket liknade en grekisk falangs stridslinje med tunga hopliter i centrum (som företrädde de rika romerska medborgarna) och som sträckte sig ut till flankerna som bestod av fattiga och dåligt beväpnade utskrivna soldater (varje soldat var tvungen att skaffa sin egen utrustning). När gallerna attackerade de romerska flankerna som besegrades lämnades den romerska centern omringad och blev sedan slaktad. Många av Roms äldre medborgare utgjorde denna center och de skulle saknas i den kommande katastrofen.

Resterna av legionerna flydde tillbaka till Rom i panik, som Livius uttrycker det, "alla skyndade till Rom och tog sin tillflykt till Capitolium utan att stänga portarna." I Rom barrikaderade sig medborgarna på Capitolinska kullen. Gallerna prövade förgäves ett frontalangrepp, men blev tvungna att stanna halvvägs uppför kullenoch på grund av romarnas "snabbttänkthet, och en direkt romerska attack senare, gjort att gallerna fick betala dyrt och förlorade många liv. Vid det här tillfället, behövde de romerska soldater i Veii få fram ett budskap till senaten för att återinsätta Marcus Furius Camillus som diktator och general så en budbärare klättrade nedför en brant klippa som gallerna hade försummat att bevaka. Budbäraren lämnade Senaten med dess godkännande, men gallerna hade upptäckt denna väg uppför kullen. Enligt legenden varnades Marcus Manlius Capitolinus för det galliska angreppet av Junos heliga gäss. Resten av staden plundrades och nästan alla romerska arkiv förstördes. Marcus Furius Camillus kan ha kommit med en befrielsearmé, men detta kan vara romersk propaganda för att dämpa förnedringen av nederlaget. Gallerna kan ha varit dåligt förberedda för en belägring och dessutom bröt en epidemi ut bland dem som en följd av att de inte begravde de döda. Brennus och romarna förhandlade fram ett slut på belägringen då romarna gick med på att betala tusen pund guld.

Enligt traditionen, för att lägga sten på börda, upptäckte man att Brennus använde tyngre vikter än normalt vid vägningen av guldet. När romarna klagade ska Brennus ha utropat "VAE victis" - "Ve de besegrade". Enligt vissa romerska historiker, var det i detta ögonblick som Camillus kom med en romersk armé, och efter att han lagt sitt svärd på uppläggningsplats för skrot, så utropade han: "inte guld, men stål inlöser den fädernesjorden", vilket var en signal att angripa gallerna. En strid följde på gatorna i Rom, men ingen av arméerna stred effektivt på de smala gatorna och gränderna. Den galliska och romerska armén lämnade staden och kämpade nästa dag. Camillus armén uppfyllde hans förväntningar och galliska armén besegrades. Romarna döpte Camillus till en "andra Romulus," den andra grundaren av Rom. Det militära system som uppstod p g a slaget utgjorde fortfarande en grundval för alla romerska arméer under de närmaste århundradena, liksom det blev ett instrument som gjorde Romarriket möjligt.

Återhämtning och reform

Det har antagits att det inte fanns någon effektiv mur runt de större staden före belägringen eftersom Roms tidigare etruskiska härskare kan ha tvingat romarna att avveckla betydande försvar. Som en följd av belägringen och den nästan totala förstörelsen av Rom byggde romarna den mycket starkare serviska muren. Romarna började också omstrukturera sin militära organisation. De upphörde att använda den typ av spjut som användes i den grekiska falangen och började använda bättre och mer standardiserade rustningar och vapen. Senare, efter romerska nederlag i andra Samniterkriget, som tydliggör behovet av flexibilitet, omorganiserades legionen till tre huvudlinjer med soldater: hastati längst fram principes i mitten och triarii längst bak. Män som hade kämpat i legionen i upp till två år skulle strida i Velites ledet långt fram, kastande javeliner på fienden och för att sedan slå till reträtt. De soldater som hade mer erfarenhet skulle strida i de närmaste två leden beväpnade med korta svärd och en sköld. Slutligen de äldre Triarii skulle vara i de bakre leden, organiserad i mindre enheter av 60 män i stället för 120 i främsta led. Triarii var beväpnade med hoplitvapen och rustning. Romarna hade skapat en "undervisningsarmé" som skulle införa de unga Veliterna i striden och samtidigt minimera risken för dödsfall. Nederlaget i som förde Rom i händerna på gallerna var sista gången staden Rom erövrades av icke-romerska styrkorna fram till 410 AD.