Skampåle
Från Rilpedia
Skampåle, i äldre tider även kallad stupa, spöpåle och kåk, var en pelare av trä eller sten, vid vilken förr i tiden förbrytare offentligen undergick så kallad schavottering, det vill säga utställdes att skämmas eller straffas med spö eller ris.
Bestraffning genom skampåle avskaffades i Sverige 1855, och hade då sen en tid minskat i omfattning. I städerna var skampålen, vanligen rest på torget och på landsbygden vid tingshuset. Ursprungligen var ”kåken” ett litet hus eller en schavott i vars närhet skampålen var rest. Senare kom skampålen att kallas för kåk. De som stod vid skampålen för att skämmas eller undergå kroppsplikt fick inte till någon del skyla sina ansikten och inte heller bära sådan klädedräkt att de inte kunde kännas igen. Innan brottslingen bands vid skampålen med ett halsjärn, för att tilldelas spö eller ris, skulle han förses med ett livstycke av läder, fodrat vintertid med ludet skinn och så utfört att det skyddade främre delen av kroppen, men att övre ryggen förblev fri.
Referenser
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Skampåle, 1904–1926 (Not).
- Nationalencyklopedin
