Simón Bolívar
Från Rilpedia
Simón José Antonio de la Santísima Trinidad Bolívar Palacios Ponte y Blanco, vanligtvis kallad Simón Bolívar , född 24 juli 1783 i Caracas i nuvarande Venezuela, död 17 december 1830 i Santa Marta i nuvarande Colombia, var en sydamerikansk general och nationalist. Simón Bolívar befriade förutom Peru även Venezuela och Nya Granada (Colombia) från det spanska väldet, och tillsammans med sin general Antonio José de Sucre delar han äran av att ha befriat Ecuador.
Innehåll |
Liv och gärning
Simón José Antonio de la Santísima Trinidad Bolívar Palacios y Blanco, var den viktigaste personen i de andinska ländernas kamp för frigörelse från den spanska kolonisationen. Han är känd som svårigheternas man ("el hombre de las dificultades") och Befriaren (El Libertador).
Simon Bolívar föddes i San Mateo, i staten Aragua (vad som då var en del av provinsen Caracas och inte staden Caracas, som det står i några böcker), den 24 juli 1783, son till don Juan Vicente Bolívar y Ponte och doña María de la Concepción Palacios y Blanco, som var en aristokratisk släkt. Simón Bolívar fick en utmärkt uppfostran av sina lärare, speciellt Simón Rodríguez. Tack vare sin lärare undervisades Bolívar i 1700-talets filosofiska rörelser, särskilt upplysningen och också i klassisk grekisk och romersk filosofi.
Resor till Europa
När han var nio år förlorade den unge Bolívar sina föräldrar och kom att uppfostras av sin farbror don Carlos Palacios. För att fullfölja utbildningen skickade farbrodern honom vid femton års ålder 1799 till Spanien tillsammans med hans vän Esteban Escobar.
När han gjorde denna resa stannade han i staden Mexico där han sammanträffade med vicekonungen för Nya Spanien som blev oroad när den unge Bolivar djärvt talade om den amerikanska självständigheten. Han kom till Madrid i juni samma år och bodde hos sin farbror Esteban Palacios.
I Spanien lärde Bolivar känna María Teresa Rodríguez del Toro y Alayza med vilken han kort därefter gifte sig 1802. Snart därefter, efter att 1803 ha återvänt till Venezuela, avled María Teresa i gula febern. Hennes död påverkade Bolívar mycket och han svor att aldrig mer gifta sig, ett löfte han höll för resten av livet.
Efter att ha förlorat sin hustru återvände Bolivar 1804 till Spanien med sin lärare och vän, Simón Rodríguez. I Europa var han närvarande när Napoleon Bonaparte utropade sig som fransk kejsare och närvarade också vid Napoleons kröning som Italiensk konung i Milano. Bolivar förlorade respekten för Napoleon, som han ansåg vara en förrädare av de republikanska idéerna. Men det var i Italien som Bolivar på heliga berget i Rom skulle komma att gå ed på att inte ge upp förrän Amerika blev fritt.
Självständighetskampen
Bolívar återvände till Venezuela 1807 efter ett besök i Förenta Staterna. År 1808 utsåg Napoleon sin bror Joseph som kung över Spanien. Detta orsakade en folkresning i Madrid, och spanska frihetskriget 1808–1814 tog sin början. I Amerika liksom i Spanien bildades lokala grupper som kämpade mot den nya kungen. I motsats till de spanska grupperna, kämpade de amerikanska emot konungens makt, inte bara mot personen Joseph Bonaparte.
Samma år, deklarerade de styrande i Caracas sin självständighet emot Spanien. Bolivar skickades till England med Andrés Bello och Luis López Méndez på ett diplomatiskt uppdrag. Bolivar återvände till Venezuela och den 3 juni 1811, talade han inför Patriotiska sällskapet (Sociedad Patriótica) för en amerikansk självständighet. Den 13 augusti, segrade de patriotiska styrkorna vid Valencia under kommando av Francisco de Miranda.
Den 24 juli 1812 gav sig Miranda efter ett flertal militära misstag. De ledande revolutionärerna överlämnade honom då till de spanska styrkorna. Bolivar tvingades hastigt att fly till Cartagena de Indias. Där skrev han sitt berömda Cartagena-manifest i vilket han uppmanade Nya Granada att hjälpa Venezuela i frihetskampen för deras sak var den samma och för att Venezuelas frihet säkrade friheten för Nya Granada. Bolivar fick stöd av Nya Granada och invaderade Venezuela 1813. Han gick in i Mérida den 23 maj och utropades till Befriare av folket. Den 8 juni utropade Bolivar "krig intill döden" för friheten och intog Caracas den 6 augusti och utropade två dagar senare Venezuelas andra republik.
Efter otaliga strider fick Bolivar åter fly och sökte 1815 skydd i Jamaica varifrån han skrev sitt Brev från Jamaica. Samma år reste Bolívar till Haiti och bad presidenten Alejandro Sabes Petión, om hjälp i den spanskamerikanska frågan. År 1817, med hjälp från Haiti, återvände Bolivar till Sydamerika för att fortsätta kampen..
Slaget vid Boyacá den 7 augusti 1819 utmynnade i en stor seger för Bolívar och revolutionsstyrkorna. Samma år bildade Bolivar Angosturakongressen, som grundade Storcolombia (en federation av de närvarande republikerna Colombia, Venezuela, Panama och Ecuador), och som utsåg Bolivar till president. Under de närmaste åren eliminerades den royalistiska oppositionen. Efter Antonio José de Sucre's seger över de spanska styrkorna vid Slaget om Pichincha den 24 maj 1822 blev norra Sydamerika befriat. Genom denna stora seger kunde Bolivar förbereda sig för att marschera med sina styrkor och gå över Anderna och befria Peru.
Den 26 juli och 27 juli 1822 höll Bolivar och Jose San Martin (El Gran Libertador), tre sammanträden i Guayaquil för att diskutera strategin för att befria Peru. Ingen vet vad som tilldrog sig vid detta hemliga möte mellan de två latinamerikanska hjältarna, men här misslyckades det första försöket att ebablera en fast och solidarisk politik för kontinenten Sydamerika, med målet att bekämpa det utländska styret. Bolivar vägrade föra över sina styrkor till Peru och erbjöd endast en hjälp bestående av 1400 soldater, vilket San Martin bedömde otillräckligt. Inte heller accepterade Bolivar erbjudandet från San Martin om att samarbeta under hans order om han kom till Peru med sina styrkor. På natten den 27 juli, efter en mottagning till hans ära lämnade San Martin diskret Guayaquil och gick ombord den 28 juli. San Martin var desillusionerad och förstod att Bolivar ville avsluta kampen för Peru själv, utan konkurrens, vilket han också fick höra av sin krigsminister Tomas Guido och även av Bolivar själv. San Martin återvände till Argentina under det att Bolivar förberedde sig för att kämpa mot den sista spanska bastiljonen i Sydamerika.
År 1823 tog sålunda Bolivar kommandot för invasionen av Perú och i september kom han till Lima med Sucre för att planera anfallet. Den 6 augusti 1824 besegrade Bolivar och Sucre tillsammans den spanska armen vid Slaget vid Junin. Den 9 december förintade Sucre spanska armens sista befästning vid Slaget vid Ayacucho, och den spanska väldet över Sydamerika hade därmed upphört.
Institutionellt misslyckande
Den 6 augusti 1825 skapade Sucre Kongressen för det högbelägna Peru vilken skapade Republiken Bolivia till Bolivars ära. 1826 års konstitution, som visserligen aldrig kom till användning, var skriven av Bolivar själv. Bolivar grundade också 1826 års Panamakongress, den första "halvklotskonferensen".
Men på grund av personliga motsättningar mellan revolutionens generaler utbröt 1827 inbördeskrig som bröt sönder den sydamerikanska union för vilken Bolivar hade kämpat. Den 25 september 1828, utfördes ett attentat emot Bolivar i Bogotá, känt som "septemberkonspirationen" , från vilket han undkom oskadd tack vare sin väninna Manuela Sáenz.
Försvagad av skador från kriget och sjuk i tuberkulos, dog El Libertador Simón Bolívar den 17 december 1830 i Colombia i staden Santa Marta, efter en ansträngande resa från Bogota på floden Magdalena.
Se även
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Simón Bolívar
| Venezuelas presidenter (Detaljerad lista) |
|---|
 Mendoza | Bolívar | Bolívar | Páez | Narvarte | Vargas | Mariño | Carreño | Vargas | Narvarte | Carreño | Soublette | Páez | Soublette | J.T. Monagas | J. G. Monagas | J. T. Monagas | Gual | J. Castro | Gual | Tovar | Gual | Páez | Falcón | Falcón | Bruzual | Villegas | Monagas | Villegas | Guzmán | Guzmán | Linares | Varela | Guzmán | Guzmán | Guzmán | Crespo | Guzmán | H. López | Rojas | Andueza | Villegas | Crespo | Crespo | Andrade | C. Castro | Gómez | Márques | Gómez | J. Pérez | Gómez | E. López | E. López | Medina | Betancourt | Gallegos | Chalbaud | Flamerich | Jiménez | Larrazábal | Sanabria | Betancourt | Leoni | Caldera | C. Pérez | Herrera | Lusinchi | C. Pérez | Barreto | Velásquez | Caldera | Chávez | Carmona | Cabello | Chávez | Chávez |
