AC Cobra
Från Rilpedia
| AC Cobra | |
|
|
| Även kallad: | Shelby Cobra |
|---|---|
| Fabrikat: | AC |
| Tillverkning: | 1962-1968 |
| Föregångare: | AC Ace |
| Karosseri: | 2-d roadster |
| Motor: | 8-cyl V-motor |
| Drivning: | Bakhjulsdrift |
| Besläktade: | AC 428 |
| Liknande: | Chevrolet Corvette Ferrari 250 Sunbeam Tiger |
AC Cobra är en sportbil, tillverkad i samarbete mellan den brittiska biltillverkaren AC Cars och amerikanska Shelby American mellan 1962 och 1968.
Innehåll |
Historik
Sedan Le Mans-vinnaren Carroll Shelby tvingats avsluta sin racingkarriär på grund av problem med hjärtat beslutade han sig för att infria sin dröm om att bygga världens snabbaste sportbil. Shelbys lösning var enkel: plocka ned en stor, stark och pålitlig amerikansk V8-motor i ett lätt europeiskt chassi. Shelby hade tidigare tävlat med en Allard J2X. Genom sina kontakter inom Ford fick han löfte om leveranser av den nya motor som tagits fram till Fairlane-modellen. Shelby kontaktade flera europeiska tillverkare innan han fick napp hos AC Cars som lovade att leverera chassin från sin, vid det här laget lätt bedagade Ace-modell.
Cobra 260
I januari 1962 byggde AC en prototyp med en 260 cui motor. V8:n passade förvånansvärt bra i chassit och den enda större förändring som behövde göras var att förstärka den bakre hjulupphängningen för att hantera motorns vridmoment och förse bilen med skivbromsar runt om. Därefter började AC skicka chassin till Shelby Americans anläggning i anslutning till Riverside-banan i Kalifornien, där slutmonteringen inklusive motorn skedde. Shelby trimmade sedan motorn efter kundens önskemål.
Cobran gjorde sin tävlingsdebut just på Riverside-banan 1962 och även om den inte kom i mål visade den sin potential genom att bygga upp en betryggande ledning då den helt plötsligt tappade ett hjul.
Cobra 289
.jpg)
Sedan Shelby byggt 75 bilar bytte man till en större 289 cui motor 1963. Inga andra förändringar gjordes, men efter 50 byggda 289:or byttes den gamla styrsnäckan mot en modern kuggstångsstyrning.
1963 instiftades ett amerikanskt mästerskap i sportvagnsracing. Cobran tog hem titeln redan första året och utklassade främsta konkurrenten Chevrolet Corvette. Därefter kom Cobran att närmast prenumerera på mästerskapstiteln under hela sextiotalet.[1]
Men det var inte det nationella mästerskapet som lockade Shelby. Han ville slå Ferrari på deras egen mark, i FIA:s världsmästerskap för sportvagnar. Men VM kördes på långsträckta banor som premierade hög toppfart och just toppfarten var inte Cobrans starkaste sida, med dess tegelstenslika luftmotstånd . Säsongen 1964 byggde Shelby sex stycken täckta bilar, kallade Daytona Coupe och lyckades dessutom få FIA att godkänna dem för tävlingsbruk i GT-klassen, trots att reglementet krävde betydligt större volymer än så. Daytonans bättre aerodynamik räckte till klassegrar på Le Mans 1964 och 1965. 1965 nådde Shelby sitt mål när Cobran även tog hem VM-titeln.[2] Om nu detta berodde på dess kvaliteter som tävlingsbil eller på att Ferrari hade problem med att få FIA att godkänna efterträdaren till GTO:n har alltsedan dess varit föremål för en infekterad debatt.
Cobra 427
1964 tog Shelby till storsläggan och klämde ned den 427 cui stora big block-motor som Kar Kraft byggde till Ford GT40 i Cobrans motorrum. Detta lät sig inte göras utan omfattande modifieringar. Cobra 427 fick ett nytt chassi, byggt i grövre dimensioner och bredare så att motorn fick plats. Kraftigare hjulupphängningar med skruvfjädrar infördes och karossen fick ett större luftintag till motorns kylare. För att kunna hantera kraften fick bilen rejält breda däck och karossen fick stora skärmbreddare för att täcka hjulen.
Sedan Shelby och Ferrari töjt regelverket till max under tidigare år var FIA extra noggranna inför godkännandet av 427:an. Reglementet sa att 100 bilar måste byggas under ett år och när tiden var inne kunde Shelby bara visa upp 53 stycken. Så bilen blev aldrig godkänd för deltagande i sportvagns-VM, men den fortsatte att dominera det amerikanska mästerskapet.
Många 427:or såldes som landsvägsvagnar och till dessa kunder erbjöds en mildare och mindre underhållskrävande 428 cui-motor från Ford Galaxie. För den europeiska marknaden byggde AC ett antal bilar med den mindre 289 cui-motorn.
Till 1968 införde amerikanska myndigheter ett antal nya regleringar på säkerhets- och miljöfronten. Eftersom Cobran vid det här laget var en gammal konstruktion bedömdes det vara alltför kostsamt att anpassa bilen och tillverkningen lades ned.
Tekniska data (tävlingsbilar)
| Tekniska data | 260 | 289 | 427 |
|---|---|---|---|
| Motor: | Frontmonterad 8-cylindrig V-motor | ||
| Cylindervolym: | 4261 cm³ | 4727 cm³ | 6984 cm³ |
| Borrning x slaglängd: | 96,5 x 72,9 mm | 101,6 x 72,9 mm | 107,7 x 96,2 mm |
| Max effekt vid varvtal: | 335 hk vid 8500 v/min | 365 hk vid 6500 v/min | 550 hk vid 6700 v/min |
| Max vridmoment vid varvtal: | 432 Nm vid 4000 v/min | 640 Nm vid 3700 v/min | |
| Ventilstyrning: | 1 centralt placerad kamaxel, 2 stötstångsmanövrerade ventiler per cylinder | ||
| Förgasare: | 4 st Weber 48 | 2 st Holley 780 CFM | |
| Växellåda: | 4-växlad manuell | ||
| Hjulupphängning fram o bak: | Dubbla tvärlänkar, tvärliggande bladfjädrar | Dubbla tvärlänkar, skruvfjädrar | |
| Bromsar: | Hydrauliska skivbromsar | ||
| Chassi & kaross: | Stålram med aluminiumkaross | ||
| Hjulbas: | 229 cm | ||
| L x B x H: | 386 x 155 x 125 cm | 396 x 173 x 125 cm | |
AC Mk IV (1983)
I slutet av sjuttiotalet gick AC i konkurs. Företaget Autocraft köpte upp reservdelar och verktyg för att kunna försörja ägarna av äldre AC-bilar med reservdelar. Samtidigt började det dyka upp Cobra-replikor av skiftande kvalitet. Autocraft tog upp produktionen av en egen replika, byggd med många av originalverktygen. Sedan man köpt rätten till AC-namnet 1983 marknadsfördes bilen som AC Mk IV. Namnet Cobra ägdes av Ford, som sedan dess överlämnat rätten till Carroll Shelby. Runt sekelskiftet 2000 dök en ny version upp, kallad AC Mk V, med kolfiber-kaross.
Källor
- Classic Cars av Graham Robson, 1989. ISBN 1-85501-022-4
- 50 Years of Classic Cars, av Jonathan Wood, 1996. ISBN 0-517-14053-5
