Sätesgård
Från Rilpedia
Sätesgård eller säteri var en benämning använd från 1400-talet på en gård som under medeltiden eller 1500-talet bebotts av en frälseperson. Ett stort antal är kända från medeltida källor från och med 1200-talet, då ett världsligt frälse började framträda i Sverige. Efter adelsprivilegiernas och grundskatternas avskaffande har säterier i strikt juridisk mening upphört att existera men benämningen har börjat användas om äldre större lantgårdar i allmänhet, vanligen godtyckligt av ägarna själva och inte sällan av ekonomiska skäl (ofta som företagsnamn).
Antalet sätesgårdar beräknas under senmedeltiden ha varit närmare 500 och vid 1500-talets mitt omkring 370. En medeltida sätesgård skilde sig oftast inte utseendemässigt från en mer välbärgad bondgård. Särskilt i Småland och Västergötland där det lågfrälse inslaget dominerade var sätesgårdarna tämligen enkelt byggda med vanliga knuttimrade trähus. Någon medeltida sätesgårdshuvudbyggnad av trä finns inte bevarad.
Innehåll |
Fasta hus
Större sätesgårdar, det vill säga högfrälsets, kunde vara byggda av sten och försedda med vallgravar och andra försvarsanordningar. De kallas då befästa sätesgårdar eller fasta hus. Att bygga befästa sätesgårdar var förbjudet under tidsperioden 1396-1483. Välbevarade medeltida fasta hus är till exempel Glimmingehus i Skåne och Torpa vid sjön Åsunden i Västergötland.
1500-talet
I samband med Erik XIV:s kröning 1561 utfärdades särskilda bestämmelser gällande sätesgårdar och man börjar fr o m den tiden också använda begreppet säteri för dem. Genom särskilda adelsprivilegier utfärdade 1569, 1612 och 1644 skapades successivt ett strikt regelverk för hur säterier skulle vara byggda. Kraven på ståndsmässighet blev uttalade och formaliserade. Man kan enkelt uttryckt säga att begreppet sätesgård hör samman med det medeltida frälset medan säteri är kopplat till adelsprivilegierna från tiden efter Gustav Vasas regeringstid. Säteri blev genom dessa privilegier en så kallad kameral jordnatur, närmare bestämt sådan frälsejord som var befriad från all skattskyldighet till kronan. I denna mer exakta betydelse används ordet säteri dock mycket sällan numera, vilket beror på att de kamerala jordnaturerna och de på dem baserade grundskatterna (som bl a finansierade Indelningsverket) avskaffades åren 1893-1904.
Stormaktstiden
Under 1600-talets stormaktsexpansion byggdes säterier i ett stort antal. Som den främsta förebilden för en högadlig säteribyggnad tjänade Axel Oxenstiernas gård Fiholm, byggd efter franska och holländska förebilder av Simon de la Vallée. En medeltida sätesgårds byggnader stod i princip på de platser i terrängen som var lämpligast att bygga på medan det karakteristiska 1600-talssäteriet hade huvudbyggnad och flyglar byggda i räta vinklar mot varandra.
Frihetsmilen
Med de lågadliga säterierna fuskades det däremot en hel del. I riksrådet klagades det över att "många gör säteri med en halv tunna färg". Man kan säga att metoden var kostnadseffektiv. En adelsman hade nämligen rätten att frikalla alla sina landbor inom en mils omkrets, den så kallade frihetsmilen, från alla ordinarie skatter till kronan. Själva säteriet och de inom dess "rå och rör" (i samma by) belägna hemmanen befriades även från extraordinarie pålagor och blev så kallat ypperligt frälse.
Reduktionen
Genom reduktionen 1680 förändrades förutsättningarna radikalt. Det blev förbjudet att grunda nya säterier och de befintliga utsattes för noggranna rannsakningar. Många sätesgårdar dömdes då "under skatten" för att de inte var ståndsmässigt bebyggda. I vissa fall visade de sig vara rena "papperssäterier", det vill säga att det inte ens hade gjorts något försök att bygga om gårdarna till säterier. Adelns ekonomiska maktställning hade försvagats under en längre tid och 1680 års beslut förstärkte den utvecklingen. Ståndsgränserna började också allt mer luckras upp. Redan under 1600-talets första hälft finns åtskilliga exempel på ofrälse innehavare av frälsejord som byggde säteriliknande gårdar på sin mark. När stormaktstiden var förbi var också säteriernas tid det. Från 1700-talet intar ofta ofrälse ståndspersoners herrgårdar säteriernas plats som agrarsamhällets främsta statussymbol i och med att adeln successivt förlorar sin ledande ställning i samhället. Formellt avskaffades adelns säteriprivilegier 1810 men en stor del av de gamla säterierna hade redan långt före det omvandlats till rusthåll inom indelningsverket.
