Tannhäuser
Från Rilpedia
Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg, tysk originaltitel Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg, är en opera i tre akter av Richard Wagner. Operan, med libretto av kompositören, handlar om konflikten mellan den dygdiga och sinnliga kärleken, och som ofta hos Wagner innehåller den även ett frälsningsmotiv.
Operan finns i två versioner: den ursprungliga Dresden-versionen och Paris-versionen med balett i den första akten.
Bakgrund
Wagner förlägger operan bland historiska gestalter, minnesångarna (Minnesänger) (minne är ett medeltida tyskt ord för kärlek). Minnesångarna levde på 1200-talet och de ihågkomna är bl.a. Wolfram von Eschenbach, Biterolf, Walter von Vogeweide, Henrik von Ofterdingen och Henrik der tugendhafte Schreiber. Det andra motivet i operan är Tannhäuser-legenden som skapades under 1400-talet, i vilken en riddare Tannhäuser efter att ha upplevt den mest berusande kärleken hos gudinnan Venus, lämnar henne för en pilgrimsfärd till Rom för att göra bot. Wagner använde vissa idéer från bl.a. Heinrich Heines Der Tannhäuser, ETA Hoffmanns parafras Der Kamp der Sänger, einer alten Chronik nacherzählt (=Sångarnas kamp återberättad efter en gammal krönika) från Serapions-Brüder (del II).
Wagner skrev musiken mellan juli 1843 och april 1845, och operan uruppfördes i Dresden den 19 oktober 1845. De första tre föreställningarna mottogs av publiken som för långa, men redan den fjärde, efter några justeringar, möttes av extatisk publik och full salong.
På begäran av den franska kejsaren Napoleon III, sattes operan 1860 upp i Paris Opéra - den sjöngs på franska och en balettscen inkluderades. Wagner utförde större revisioner av verket för ändamålet. Parisuppförandet tillhör musikhistoriens största skandaler - då medlemmarna av den lokala Jockeyklubben kom till operan först under andra akten och missade baletten med de galanta damerna, som var deras kulturmotivation. Blåsta på konfekten började då det förfriskade sällskapet högljutt att störa föreställningen.
Två av Wagners operor har starka religiösa motiv - Tannhäuser och Parsifal. I Tannhäuser låter Wagner den protestantiska kritiken av katolicismen komma fram, medan en djup katolsk mysticism och fromhet frodas i Parsifal.
Handlingen
Personer:
- Hermann, bas, Landgreve i Thüringen
- Heinrich Tannhäuser, tenor, minnesågare/riddare
- Wolfram von Eschenbach, baryton, minnesångare/riddare
- Walter von der Vogelweide, tenor, minnesångare/riddare
- Biterolf, bas, minnesångare/riddare
- Heinrich der Schreiber, tenor, minnesångare/riddare
- Reinmar von Zweter, bas, minnesångare/riddare
- Elisabeth, sopran, Hermans niece
- Venus, sopran/mezzosopran, gudinna
- En herde, sopran
- Fyra pager goss-sopran/goss-alt
- Kör
Ofta sjungs Venus och Elisabeth av samma person, vilket kan framhäva dualismen i den kvinnliga kärleken.
Förspelet till operan är ett starkt suggestivt stycke som inleds med en långsam hymn som är tema i pilgrimernas sång. Musiken övergår sedan till vildare extatiska och erotiska tongångar av Venusbergsmusik och citerar Venussång i första akten. Förspelet och Venusbergmusik är mycket populära och framförs även som fristående konsertstycken.
Akt 1: Tannhäuser grips, efter att i flera år ha levt hos Venus och njutit av rikedom och de förbjudna nöjena inne i grottan i Venusberget, av längtan efter jordlivet och klangen av kyrkklockor. Venus försöker övertyga honom att han knappast kan få det bättre än hos henne. Tannhäuser står på sig och Venus låter honom gå när han ropar det religiösa mantrat min frälsning är hos Maria. Tannhäuser förflyttas då till en äng utanför Wartburg där en herde sjunger sin sårliga sång. Kort därefter möts Tannhäuser av Landgrevens jaktsällskap som övertygar honom att han, den högtskattade sångaren måste följa med honom, och träffa hans tidigare kärlek Elisabeth.
Akt 2 inleds av ett ungdomligt känslosvallande förspel som övergår till sopranernas uppvisningsstycke Dich, teure Halle, grüss' ich wieder (Jag hälsar dig du dyra sal). Landgreven beslutar för att fira Tannhäuser med en festlig sångartävling. Minnesångarna framför en efter en sina sånger om den rena dygdiga kärleken, varvid Tannhäuser brister ut att de ingenting vet om kärleken, varpå han sjunger Venus lov. Detta är förstås en hädelse och Tannhäuser exkommuniceras. Tannhäuser inser att han har gått för långt och bestämmer sig efter Elisabeths bön för att vallfärda till Rom för att hos påven söka förlåtelsen.
Den Tredje aktens förspel, som kallas Tannhäusers pilgrimsfärd lägger ut en dyster stämning och introducerar temat för senare Romberättelse. Pilgrimerna återvänder från Rom och sjunger den berömda pilgrimssången. Wolfram och Elisabeth kan inte hitta Tannhäuser vilket får Elisabeth att tappa hoppet, hon ber en bön till den Allsmäktiga Jungrun (Allmächt'ge Jungfrau, hör meine Flehen!) och dör stilla. Wolfram sjunger i förtvivlan den berömda sången till aftonstjärnan (Wie Todesahnung Dämrung deckt die Lande - Som dödsaning mörker täcker landet / O du mein holder Abendstern - Å du min sköna aftonstjärna). Då kommer Tannhäuser fram och berättar för Wolfram (Romberättelsen) att han minsann var i Rom, men att påven vägrade ge honom förlåtelse (först min stav skall prydas av frisk grönska innan du får förlåtelse för dina lustar). Tannhäuser ropar i förtvivlan på Venus som dyker upp och lockar honom. Wolfram lyckas dock påminna om Elisabeth vilken som en fågel flög till Guds tron. Tannhäser ropar då att Elisabeth skall be för honom, varpå han faller död ned. Just då anländer ett följe bärande på påvens stav, vilken prytts av grönska och blommor! Och en mäktig repris på pilgrimskören avslutar operan.
