Rhodesian ridgeback
Från Rilpedia
| Rhodesian ridgeback | |||||
|---|---|---|---|---|---|
 |
|||||
| Alternativa namn | |||||
|
|||||
| Vanliga smeknamn | |||||
| RR, Ridgeback, Ridge | |||||
| Ursprungsland | |||||
| Sydafrika | |||||
| Rasgrupp | |||||
|
|||||
| Rasstandard (extern länk) | |||||
| Rasstandard | |||||
| Övrigt | |||||
| Specialklubb |
Rhodesian Ridgeback är den enda hundrasen som räknar Sydafrika som hemland. Aveln började i Kapkolonin i Sydafrika, och den ursprungliga standarden skrevs 1922 av F. R. Barnes i Bulawayo, Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och baserades på dalmatinerstandarden.
Rasen räknas som jakthund och i ursprungslandet sägs den ha använts förr vid lejonjakt genom att flera hundar ställde lejonet till dess att jägaren fick skott på det.
Den huvudsakliga användningen av rasen i Sverige idag är sällskapshund och vakthund. Många används också inom jakt och de är duktiga spårhundar. Vissa hundar tränas i löpgrenar som exempelvis lure coursing då de är mycket smidiga och uthålliga.
Rhodesian Ridgebacken är den enda hund som är framavlad speciellt för bushmarkerna i Afrika. Den är ovanligt muskulös och substansfull men ändå ett atletiskt och smidigt djur med en ljus till mörk vetefärgad päls som smälter in i vegetationen utan att synas. Med en framtoning likt ett lejon. Detta kamouflage gör att man lätt tappar Ridgebacken ur sin åsyn just i det höga djungelgräset.
Framavlad ur den gamla Steek (prickig) och Vuilbaard (smutsigt skägg) så har de nuvarande Afrikanska Ridgebackarna mycket kvar av "de gamlas" sätt. Men kanske intressantast av allt, Ridgebacken bär fortfarande den unika hårridgen på ryggen, ett arv från de tuffa små Khoi-Khoi-hundarna som blev avlade med de europeiska mastifferna och blodhundarna för att till sist ta fram Steek och Vuilbaarden.
Mankhöjd: Önskvärd mankhöjd för hanhund är 63-69 cm och för tik 61-66 cm.
Vikt: Vikten ligger på mellan 36,5 kilogram (hanhund) och 32 kilogram (tikar).
Rasstandarden tillåter två typer av pigment hos Rhodesian Ridgebacken. Den svartnosade och den levernosade. Den svarta färgen är dominerande gentemot leverpigmentet så ifall endera av föräldrarna bär på gener för svartnos och den andra föräldern bär gener för levernos är det vanligaste att valparna föds som svartnosar men de bär ändå på levernosgener.
