Från Rilpedia

Ramm (engelska ram, tyska ramm) är en på förstäven av en båt framspringande spets som är avsedd att vid en stöt riva upp bottnen på ett fientligt fartyg.

Redan under forntiden var krigsfartyg utrustade med ett slags ramm, som bestod av en eller flera i närheten av vattenlinjen på förstäven fästade spetsar som var skodda med koppar eller järn. Themistokles, som sägs ha lärt grekerna användningen av ramm, angrep med denna det fientliga fartyget tvärs på sidan för att genast sänka det, eller också styrde han längs sidan av det för att bryta av dess åror. Denna taktik lär i väsentlig mån ha bidragit till hans seger vid Salamis (480 f.Kr.), och rammen fick med fog anseende att vara fartygets viktigaste vapen.

Även nordiska drakskepp var ibland utrustade med tre sådana spetsar, kallade ”brandar å skipum”. Rammen, som ursprungligen hade sin plats i eller nära vattenlinjen, flyttades under medeltiden högre upp för att vid äntring eller landstigning kunna fungera som brygga.

När en ny taktik uppkom med segelflottorna, en taktik som inte var baserad på stävangrepp, försvann med tiden rammen, för att åter göra sitt inträde, sedan segelfartygen i sin tur fått lämna rum för ångfartyg.

I början av 1900-talet var förstäven med ramm (den så kallade rammstäven) tillverkad i ett stycke av gjutstål. Den förbands mycket starkt till förskeppet samt stöddes mot intryckning och brytning dels av pansardäcket och närmaste undre däck, dels av bordläggningen, som var förstärkt, och eventuellt pansargördeln. Rammens spets placerades normalt så långt under vattenlinjen, att den vid stöt kunde tränga in under fiendens pansargördel.

Under 1800-talets senare del åtnjöt rammen – delvis som en följd av erfarenheterna från slaget vid Lissa (1866), där talrika stävanfall företogs – stort anseende som ett vapen, som snabbt och säkert kunde avgöra striden, när det fördes av en skicklig fartygschef. Pansarfartyg och kryssare, som var tillräckligt starkt byggda för att kunna uthärda påfrestningarna vid en ramning, utrustades därför allmänt med ramm. Dennas obestridliga fördelar motvägdes dock såväl av svårigheten att utföra en lyckad ramning mot en motståndare i manöverdugligt skick som av den överhängande risken att i händelse av även endast en mycket liten felbedömning, själv bli rammad. Artilleriets och torpedens utveckling medförde också så stor ökning av stridsavståndet att rammens betydelse starkt minskades. Rammen var också till hinder vid gång med mycket hög fart samt representerade en avsevärd tyngd. Rammen kom därför i stort sett inte alls till användning efter 1860-talet.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, ramm, 1904–1926 ^(Not).