Från Rilpedia

Raimondo Montecúccoli, född 21 februari 1609 i Modena, död 16 oktober 1680 i Linz, var en italiensk militär och militärteoretiker.

Han föddes i en adlig familj och trädde som ung i kejserlig tjänst. Han var känd som en skicklig kavalleriofficer; och upplevde bl.a. 1639-1643 fångenskap hos svenskarna under trettioåriga kriget. Först från och med 1670-talet blev han en framgångsrik fältherre; 1664 ledde han försvaret mot turkarna vid Sankt Gotthard i Schweiz. När Ludvig XIV invaderade Nederländerna 1672 fick han mot sig Montecuccoli. Rhenfälttåget framhölls under 1700-talet som idealmodell för hur en armé skulle manövrera. Han mötte Turenne för en andra gång 1675. Montecuccoli utnämndes till fältmarskalk, president i kejserliga krigsrådet 1668 och hertig av Melfi 1679.

Under sin svenska fångenskap i Stettin skrev han Trattato della guerra, sedan Zibaldine (1648), Del arte militare, Della guerra col Turco in Ungheria. Texterna bygger på egna erfarenheter och auktoriteter som Giorgio Basta, Mario Savorgnano, Henri de Rohan, Wallhausen.

Montecuccoli började tryckas i början av 1700-talet. Innan var han bara känd som mästare på manöverkrigföring, nu också som författare. Han lade stor vikt vid att fältherren skulle förbereda sig väl inför ett fälttåg. Han lade fokus på logistikens betydelse; förespråkade värvade yrkesarméer. Det var särskilt hans vetenskapliga förhållningssätt till krigskonsten och teoretiska metoder som väckte beundran. Hans konkreta anvisningar ansågs föråldrade.

Montecuccoli var den förste att betrakta kriget som något som utkämpades mellan stater. Innan hade man tänkt att krig utkämpades mellan folk. Å andra sidan var Westfaliska freden den första europeiska freden mellan stater.

Källor

• Lars Ericson Wolke, Krigets idéer. Svenska tankar om krigföring. Stockholm 2007