Röda rummet
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Röda rummet (olika betydelser).
Röda rummet är en roman av August Strindberg från 1879.
Romanen publicerades av förläggaren Joseph Seligmann som gav Strindberg ett honorar på 2 200 kronor för romanen. I Aftonbladet kallades romanen för "smuts" men försäljningsmässigt blev romanen en framgång och såldes 1879-1880 i fyra upplagor på sammanlagt 6 000 exemplar.[1]
Boken brukar ses som startskottet för den svenska litteraturepoken kallad 80-talet. Uttrycket uppkom först i efterhand, då 90-talisterna satte sig emot 80-talisternas realism och negativism. De kallade då 80-talisterna för "skomakarrealister". Boken, och epoken 1880-talet, är en del av det moderna genombrottet, vilket var en strömning framkallad av bland andra Georg Brandes, vilka syftade att sätta problem under debatt. I Röda rummet är det mycket tydligt att byråkratin inom samhället sätts under debatt.
Titeln "Röda Rummet" syftar på det röda rum i en restaurang i Berns salonger, där August Strindberg och andra samhällsrevoltörer träffades och diskuterade.
Innehåll |
Handling
Boken handlar om Arvid Falk, en ungkarl vars strapatser man får följa. Arvid strävar efter frihet och sanning - pengar och ära kommer i andra hand. Hans bror som däremot strävar efter motsatsen blir mycket arg och skamsen när Arvid skickar in en ”skvallerartikel” till en tidning då han hävdar att denna artikel smutsar ner familjenamnet. Arvid tar sedan olika jobb, bl.a. hos förläggaren Smith - som ber honom skriva hycklerier, vilket ska få folk att köpa sjöförsäkringar. Arvid tycker inte om hyckleri, och tackar därför nej till jobbet, trots att han behöver pengarna. Boken handlar mycket om det här - att samhället inte är idealiskt, och att det ibland bara är olönsamt att försöka vara hederlig. Arvid blir dock till slut en känd diktare och författare, men inser att vad han till början trodde var idealistiskt, kanske inte alltid är idealistiskt.
Vi följer inte bara Arvid, utan ett flertal andra karaktärer. Alla är de unga, bohemiska, filosofiska revoltörer, men med olika livsideal. Ett av bokens huvudteman är att visa hur de lyckas/misslyckas beroende på deras ideal. Vi träffar Ygberg, en skådespelare som lyckas genom att ta de jobb Arvid tackar nej till (pga. sina ideal), Sellén, en målare som efter stor möda äntligen får erkännande, Olle Montanus, en filosof tillika bildhuggare som slutar med sitt dagliga jobb för att just leva som en filosof, och Struve, en person inom den konservativa tidningen ”Gråkappan”. Trots att Arvid och Struve är rena motsatser (Arvid är socialist, medan Struve är konservativ och egoistisk), hjälper de varandra. Detta är en av Röda rummets många paradoxala vridningar.
När Arvid besöker förläggaren Smith är detta inspirerat av ett verkligt möte mellan Strindberg och förläggaren Albert Bonnier, där Bonnier hade bett Strindberg att skriva en novell för kalendern Svea för att på så sätt hjälpa Strindberg ekonomiskt. Andra händelser i romanen bygger också på Strindbergs egna upplevelser och erfarenheter.[2]
Externa länkar
- Wikisource har originalverk relaterade till Röda rummet
|
Referenser
Tryckta källor
- Per Gedin: Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid, Bonniers, Stockholm 2002, sid. 109-113. ISBN 91-0-010076-5.