Röda brigaderna
Från Rilpedia
Röda brigaderna (italienska: Brigate Rosse) är en italiensk väpnad vänsterorganisation som var aktiv främst under 1970- och 1980-talen.
Innehåll |
Begynnelsen
Röda brigaderna var ursprungligen en liten marxist-leninistisk grupp ledd av den radikale studenten Renato Curcio i Trento. 1969 flyttade Curcio med sin fru Margherita "Mara" Cagol till Milano, där de träffade Alberto Franceschini. I oktober 1970 grundade de tre formellt Röda brigaderna med intentionen att störta kapitalismen genom en proletär revolution. Curcio, som besatt en demagogisk rutin, agiterade om att Röda brigaderna skulle skaka den borgerliga italienska staten i dess grundvalar. Denna politiska retorik omsattes snart i konkreta handlingar som rån, kidnappning, mordbrand samt mord på högt uppsatta politiska motståndare.
I början av 1970-talet attackerade organisationen industribyggnader och fabriker. Dessa symboler för kapitalismen stacks i brand eller sprängdes. För att finansiera sin verksamhet utförde man en rad väpnade rån. I december 1973 kidnappade man en högt uppsatt chef inom FIAT-koncernen och krävde att företaget skulle återanställa 600 avskedade arbetare.
Våldet trappas upp
I april 1974 kidnappade Röda brigaderna den högerpolitiske domaren Mario Sossi i Genua och höll honom fången i 35 dygn. I slutet av maj gick regeringen med på en fångutväxling. Sossi frigavs, men regeringen svek sitt löfte. Detta provocerade Röda brigaderna till en ny våldsstrategi; i mitten av juni 1974 stormade man det nyfascistiska partiet MSI:s (Movimento Sociale Italiano) högkvarter i Padua, varvid man sköt ihjäl två framstående partifunktionärer.
Hösten 1974 greps Curcio, Franceschini och ett flertal andra ledare, och man trodde att Röda brigaderna var vingklippt som organisation. Curcios hustru, Mara Cagol, visade sig dock vara en mycket duglig ledare och lyckades i en spektakulär aktion att frita Curcio från fängelset i februari 1975. Den 4 juni dödades Cagol i en skottväxling med italienska Carabinieri.
Curcio arresterades på nytt tillsammans med flera andra ledargestalter i januari 1976, och medan rättsliga förhandlingar fördes fortsatte deras anhängare att mörda högt uppsatta jurister, bland andra Francesco Coco och Fulvio Croce. De dödade och sårade även några journalister som de ansåg hade spridit lögner om Röda brigaderna. I november 1977 sköts Carlo Casalegno, vice VD på dagstidningen La Stampa, ihjäl.
Affären Moro
Röda brigadernas mest ryktbara aktion var kidnappningen av kristdemokraten Aldo Moro, en av Italiens ledande politiker och tidigare premiärminister. Det italienska kommunistpartiet hade inlett ett politiskt samarbete med Moros kristdemokrater, vilket Röda brigaderna ansåg vara ett oförlåtligt svek. Den 16 mars 1978 var Moro på väg till parlamentet i centrala Rom, då en grupp "brigadister" under ledning av den f.d. fabriksarbetaren Mario Moretti slog till. Man prejade Moros bil och slet honom ur fordonet. Hans fem livvakter sköts ihjäl.
Moros kidnappare krävde att flera fängslade medlemmar av Röda brigaderna skulle släppas i utbyte mot Moro. Den italienska regeringen under Giulio Andreotti vägrade att förhandla med vad de ansåg vara "simpla terrorister". Moro skickade flera vädjande brev från sin fångenskap, i vilka han uppmanade sina politiska kolleger att tillmötesgå kidnapparnas krav. Han skrev även ett brev till påven Paulus VI, som var hans nära vän. Den 9 maj, efter 55 dagar av spänd väntan och nervkrig, valde Röda brigaderna att döda Moro. Man placerade hans döda kropp i bagageutrymmet på en Renault och parkerade den på Via Michelangelo Caetani i centrala Rom, endast 100 meter från kristdemokraternas högkvarter.
Myndigheterna slår tillbaka
De italienska myndigheterna hade vid det här laget tappat sitt tålamod med Röda brigadernas framfart. I augusti 1978 gav man Carlo Dalla Chiesa, general inom carabinieri, i princip oinskränkt makt att organisera och leda den nationella antiterroristbekämpningen. Dalla Chiesa och hans organisation slog till mot terroristceller och arresterade ett flertal högt uppsatta "brigadister". Röda brigaderna kontrade med att fortsätta mörda politiker och jurister under hösten 1978. Terrorn kulminerade med dödsskjutningen av den kommunistiske aktivisten Guido Rossa i Genua den 24 januari 1979. Röda brigaderna ansåg, att Rossa hade förrått arbetarklassens sak genom att samarbeta med kommunistpartiets ledare Enrico Berlinguer som aktivt bekämpade Röda brigadernas politiska inflytande över fabrikerna. Brigaderna var även djupt besvikna över att kommunistpartiet under våren 1978 hade inlett ett politiskt samarbete med Aldo Moros kristdemokratiska parti. Mordet på Rossa väckte allmän avsky, och omfattande strejker och demonstrationer anordnades i Genua.
Pentiti - angivarna
Under 1979 grasserade Röda brigadernas terror, och den italienska regeringen lovade att de "brigadister" som samarbetade med polisen skulle få ett mildare straff. Dessa angivare kom att kallas pentiti, "de ångerfulla". I februari 1980 grep polisen en av ledarna för Brigaderna i Turin, Patrizio Peci, som kom att bli en värdefull angivare. I mars mördades tre högt uppsatta domare, och Peci gav då polisen information om gömställen och stora vapengömmor. Detta resulterade i arresteringar av ett tiotal ledande "brigadister". Brigaderna hämnades genom att mörda Enrico Galvaligi, en av general Dalla Chiesas främsta medarbetare i kampen mot terrorismen. Inte ens när Mario Moretti, som organiserade kidnappningen av Aldo Moro, greps i april 1981, slog Brigaderna av på takten. Man kidnappade fyra personer under våren 1981. En av dessa var Roberto Peci, bror till angivaren Patrizio Peci. Medlemmar ur Röda brigaderna torterade Peci och filmade det hela, innan de sköt ihjäl honom.
Nedgång i aktivitet
Den 17 december 1981 kidnappade Röda brigaderna en högt uppsatt amerikansk NATO-officer i Verona, general James L. Dozier; man betraktade NATO som ett verktyg för den förhatliga internationella kapitalismen. Medan kidnappningen av Dozier pågick, lyckades polisen gripa Giovanni Senzani, som av många angivare ansågs vara Brigadernas verklige ledare. Mindre än tre veckor efter Senzanis arrestering kunde Italiens antiterroriststyrka, efter information från angivare, frita general Dozier och gripa hans kidnappare. Nu trädde många angivare fram och samarbetade med myndigheterna, vilket ledde till ytterligare gripanden av ledande terrorister. De kvarvarande "brigadisterna" fortsatte att döda och lemlästa politiker, militärer och jurister, men våren 1982 kom organisationen att bli alltmer kringskuren.
Under mitten av 1980-talet blev Röda brigadernas attentat alltmer sporadiska. Dock vidgade organisationen sina vyer och deltog i brännande världspolitiska konflikter, bl.a. tog man parti för PLO och palestiniernas sak. Den 15 februari 1984 sköt man ihjäl den amerikanske diplomaten Leamon Hunt, som hade fått i uppdrag att följa upp Camp David-avtalen mellan Israel och Egypten. Den 16 april 1988, tio år efter kidnappningen och mordet på Aldo Moro, mördade man den kristdemokratiske politikern Roberto Ruffilli, som bara några dagar dessförinnan hade möjliggjort bildandet av en kristdemokratisk regering.
Under 1990-talet förde Röda brigaderna en tynande tillvaro, inte minst på grund av att arbetarklassen nu helt upphört att lyssna på organisationens uppmaning till revolution. Den 20 maj 1999 slog man dock än en gång till mot politikens centrum, då man mördade Massimo D'Antona, en rådgivare till den dåvarande premiärministern Massimo D'Alema. Knappt tre år senare, den 20 mars 2002, sköt man ihjäl Marco Biagi, en professor som var ekonomisk rådgivare åt premiärminister Silvio Berlusconi.
Röda brigaderna som organisation existerar fortfarande, men de är i stort sett inaktiva då de saknar resurser.
