Från Rilpedia

Med rättshandlingsförmåga (eller rättshabilitet) menas ett rättssubjekts lagligen erkända förmåga att självt, eller genom ett av subjektet självt utsedd fullmäktig, göra de intressen gällande av vilka subjektet är bärare. Till exempel kan en fysisk person ingå avtal eller ge bort egendom. Den som saknar rättshandlingsförmåga kan alltså inte själv ingå bindande avtal eller utföra andra rättshandlingar.

Aktiebolag, ideella föreningar, handelsbolag, stiftelser etcetera har inte någon rättshandlingsförmåga ^[1]. Dessa rättssubjekt måste låta ett utsett ombud vidta juridiska handlingar med för den juridiska personen bindande verkan, till exempel ingå avtal.

En enskild firma eller ett enkelt bolag har inte heller någon rättshandlingsförmåga. I enkla bolag och när man beskriver näring under enskild firma (alltså under en viss beteckning som skiljer sig från ens eget namn) är det alltid man själv som fysisk person som ingår eventuella avtal, och binds personligen till dessa.

Fysiska personer saknar, så länge de är barn eller minderåriga (omyndiga), helt eller delvis rättshandlingsförmåga, dock aldrig rättsförmåga; se överförmyndare. Personer från 16 års ålder har begränsad rättshandlingsförmåga. Alla vuxna har normalt rättshandlingsförmåga, såvida de inte handlar under påverkan av en psykisk störning, har förvaltare eller är i konkurs.

Referenser

1. ↑ se Brinck, Lang, Ohlson, Thornell: Civilrätt, elfte upplagan, sida 9

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).