Från Rilpedia

Prostration är bruket att lägga sig framstupa eller raklång som ett uttryck för tillbedjan eller underkastelse.

Mest känd är kanske prostrationen inom Islam där den kallas Sujud (nedfallandet) och ingår i Salat (den vanliga tidebönen.) Man följer då ett bestämt mönster där man går från stående läge till att sätta sig på knä sen sätter man pannan i marken, och sätter sig på knä igen.

Inom Kristendomen används prostration sparsammare.^{[källa behövs]} I den privata bönen finns ingen böneställning som i till exempel Islams rituella bön (men även Islam har privatbön kallad Du'a) och därför varierar bruken. Inom ramen för mässan och liturgin, förekommer prostration vid olika tillfällen. I västlig liturgi prostrerar kandidaterna vid präst- och biskopsvigningar genom att lägga sig raklånga på golvet, och långfredagsmässan inleds med att prästen prostrerar inför altaret. Inom de östliga liturgierna, (till exempel Chrysostomosliturgin) prostrerar lekmännen vid några tillfällen genom att låta huvudet nudda golvet för att visa vördnad inför sakramentet.

Inom protestantismen förekommer prostration mer sparsamt.^{[källa behövs]} Inom Svenska kyrkan förekommer prostration någon enstaka gång i samband med prästvigning, främst i Linköpings stift.