Från Rilpedia

Pompejus, Pompejus den store, eg. Gnaeus Pompejus, från 81 f.Kr. Gnaeus Pompejus Magnus, ("Gnaeus Pompejus den store"), (latinsk förkortning CN·POMPEIVS·CN·F·SEX·N·MAGNVS) född 29 september 106 f.Kr., död 29 september 48 f.Kr. (mördad), var en romersk fältherre och statsman.

Pompejus den store var son till Pompejus Strabo, en mycket förmögen man från regionen Picenum i Italien. Familjen härstammade dock ej från det adliga patricierståndet. Pompejus ville alltid bli avbildad som sin stora idol Alexander den store, vilken han enligt Plutarkos också skall ha varit lik utseendemässigt.

Innehåll 1 Pompejus väg till makten 2 Triumviratet 3 Triumviratets fall och inbördeskrig 4 Giftermål och avkomma 5 Citat 6 Externa länkar

Pompejus väg till makten

Pompejus stödde Lucius Cornelius Sulla under dennes blodiga maktkamp på 80-talet f.Kr. mot Gaius Marius (Julius Caesars ingifta släkting). Efter att ha vunnit viktiga segrar på Sicilien och i Africa åt Sulla beviljades han sin första triumf av sammanlagt tre. Sulla gick segrande ur maktkampen och Pompejus skall ha gjort sig en förmögenhet, bland annat genom att lägga beslag på en del av de egendomar som konfiskerats från Sullas motståndare.

• 76 f.Kr. – 71 f.Kr. så genomförde Pompejus ett lyckat fälttåg mot Quintus Sertorius, en av Marius supportrar som fortfarande gjorde motstånd i Hispania. Den 31 december 71 f.Kr. firade han sin andra triumf till minne av denna seger. Pompejus popularitet och auctoritas växte enormt till följd av dessa militära framgångar.

• 71 f.Kr. deltog Pompejus i fälttåget där Crassus besegrade Spartacus och dennes slavarmé, något Pompejus (till Crassus stora förtret) tog åt sig en stor del av äran för.

• 70 f.Kr. innehade Pompejus, då endast 35 år gammal (minimiåldern för att inneha ämbetet var egentligen 42 år för en plebej och 40 år för en patricier) sitt första konsulat tillsammans med Crassus.

• Pompejus fick efter sitt konsulat i uppdrag av senaten, genom Lex Gabinia, att rensa ut de otaliga pirater i Medelhavet som vid den tiden utgjorde ett ständigt problem och försvårade handeln i regionen. Genom att dela in Medelhavet i sektioner och rensa ut dessa systematiskt så lyckades han på endast tre månader under 67 f.Kr. och 66 f.Kr. göra Medelhavet säkert från pirater. Pompejus hade nu visat att han var en förträfflig general både till sjöss och på land. Hans popularitet och status som hjälte hos gemene man växte ännu mer med denna bedrift.

• 66 f.Kr. – 61 f.Kr. genomförde Pompejus ett lyckat fälttåg mot Mithridates VI Eupator, som hade startat sitt tredje krig mot Rom. Under sitt fälttåg mot Mithridates utvidgade Pompejus den Romerska republiken ytterligare, inte bara genom att erövra Mithridates besättningar utom också genom att införliva bland annat Syria, Palestina och Fenicien under Roms kontroll. Efter ett långdraget krig segrade Pompejus och Mithridates tog sitt liv. För sina segrar i öst tilldelades han en tredje triumf den 29 september 61 f.Kr. Pompejus stod nu på höjdpunkten av sin karriär.

Triumviratet

I april 59 f.Kr. bildade Pompejus, Crassus och Julius Caesar en politisk allians. Denna allians kallades redan av samtiden för triumviratet och historien kom att kalla den för det första triumviratet. Pompejus gifte sig med Caesars dotter för att ytterligare stärka förbundet. Alliansen mellan den omåttligt populäre Pompejus, den extremt förmögne Crassus och den ambitiöse Julius Caesar var mycket effektiv.

Triumvirerna såg till att skaffa sig högt uppsatta ämbetsposter; Pompejus utsågs till prokonsul (ståthållare) av Hispania mellan 58 f.Kr. till 55 f.Kr. men höll sig kvar i utkanten av Rom för att kunna bevaka sina intressen i senaten. Under denna tid lät Pompejus påbörja uppförandet av en överdådig teater som senare skulle komma att kallas Theatrum Pompeium (Pompejus teater). Triumviratet började vackla under denna tid, men Caesar kallade till ett hemligt möte i Lucca 56 f.Kr. där man slog fast att Caesars prokonsulat över Gallien skulle förlängas med ytterligare fem år samt att Pompejus och Crassus skulle väljas som konsuler för nästkommande år.

55 f.Kr. valdes således Pompejus och Crassus till konsuler för andra gången. Deras anhängare och klienter tilldelades andra viktiga ämbeten inom republiken.

Triumviratets fall och inbördeskrig

Huvudartikel: Romerska inbördeskriget (49 f.Kr. - 45 f.Kr.)

54 f.Kr. dog Crassus under ett fälttåg mot Partherna och Pompejus fru, Caesars dotter Julia, dog i barnsäng. Caesar försökte förnya alliansen med Pompejus genom att erbjuda att denne skulle gifta sig med Caesars släkting Octavia (Octavius syster) men Pompejus vägrade. En politisk maktkamp mellan de bägge utbröt. Triumviratet var därmed till ända. Det slutade i inbördeskrig då Caesar korsade Rubicon 49 f.Kr.

Pompejus, och de flesta senatorer som stödde honom, retirerade till Brundisium. När Caesar påbörjade en belägring av staden flydde de österut mot Macedonia med hjälp av de många handelsfartyg de hade konfiskerat i området. Efter vissa upprensningsaktioner i Hispania vände Caesar sina blickar mot de östra provinserna där Pompejus och hans anhängare lyckats samla ihop en betydande styrka.

Pompejus besegrade Caesar vid slaget vid Dyrrhachium (beläget i nutidens Albanien) och Caesar tvingades retirera, utan att Pompejus förföljde honom. Pompejus anhängare var segervissa och ansåg att man nu hade Caesar i sitt grepp, de debatterade redan om vem som skulle få överta hans titel som pontifex maximus, och förespråkade att få till ett avgörande fältslag. I början av augusti gick pompejanerna in i Thessalien (område i nutidens nordöstra Grekland) och sökte upp Caesar. Det avgörande slaget mellan Caesar och Pompejus stod utanför Farsalos 9 augusti 48 f.Kr. Caesar vann en förkrossande seger med sina, till antalet, underlägsna styrkor.

Pompejus gjorde inga försök att samla de styrkor som lyckades undkomma slagfältet vid Farsalos, utan han bestämde sig för att fly till Egypten. Dock ville Ptolemaios XIII Filopator Filadelfos och förmyndarregenten Pothinus ställa sig in hos Caesar och lät därför mörda Pompejus på hans 58:e födelsedag 29 september 48 f.Kr. Caesar såg dock fortfarande Pompejus som sin vän och drabbades av stor sorg när han fick se Pompejus huvud. Caesar avrättade sedan Pothinus samt återinsatte Ptolemaios syster, Kleopatra, som drottning.

Pompejus död betydde dock ej att inbördeskriget var till ända. Metellus Scipio, Cato den yngre och andra motståndare till Caesar, bland annat Pompejus den yngre och dennes yngre bror Sextus, samlades i provinsen Africa där det förberedde sitt motstånd. De blev besegrade under slaget vid Thapsus 46 f.Kr. Metellus Scipio och Cato tog sina liv efter förlusten. De sista pompejanerna, under ledning av Pompejus den yngre, blev till slut besegrade i Hispania under slaget vid Munda 45 f.Kr.

Giftermål och avkomma

• Första äktenskapet: Antistia
• Andra äktenskapet: Aemilia Scaura
• Tredje äktenskapet: Mucia Tertia
  • Pompejus den yngre, avrättad 45 f.Kr. efter slaget vid Munda
  • Pompeja Magna, bortgift med Faustus Cornelius Sulla
  • Sextus Pompejus, som senare ledde motståndet mot andra triumviratet
• Fjärde äktenskapet: Julia (dotter till Julius Caesar), dog i barnsäng
  • barn som dog några dagar efter födseln, bestritt om det var en son eller dotter
• Femte äktenskapet: Cornelia Metella (dotter till Metellus Scipio)

Citat

”	Navigare necesse est, vivere non est necesse. (Det är nödvändigt att segla, att leva är inte nödvändigt)	”
— Pompejus

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Pompejus
  Bilder & media