Från Rilpedia

PCB, polyklorerade bifenyler, är en grupp miljö- och hälsoskadliga industrikemikalier som utvecklades på 1920-talet. De räknas till gruppen långlivade organiska föroreningar. Kemiskt består PCB-föreningar av två aromatiska ringar som kan ha 1-10 kloratomer kopplade till sig. Giftighet/toxighet beror på placeringen av klor, inte antalet klor. PCB-föreningar är fettlösliga vilket innebär att de anrikas i kroppens fettvävnad.

Användningen av PCB förbjöds i Sverige 1972, men ämnet finns fortfarande kvar i miljön på grund av dess långa nedbrytningstid. Byggnader som innehåller PCB behöver saneras, och PCB-haltiga fogmassor och byggvaror skall lämnas som farligt avfall. PCB fanns/finns framförallt i olja, i kondensatorer och transformatorer. PCB användes för att det ansågs vara ofarligt, och den enda skadan som på denna tid dokumenterades på människor i kontakt med PCB var klorakne-blåsor, vanligtvis i ansiktet, som lämnade djupa ärr. Stora mängder PCB riskerar att ge leverskador som i värsta fall kan vara ett förstadium till cancer. PCB betraktas idag som cancerframkallande. Metaboliter till PCB liknar molekylärt sköldkörtelhormonet tyroxin, vilket gör att dessa metaboliter binder till de transportproteiner som i normala fall transporterar tyroxin vilket leder till hypotyroidism.

Forskare har genom visuella test med spädbarn innehållandes höga halter PCB funnit att korttidsminnet hos dessa försämrats. Detta genom att utvecklandet av barnets nervceller påverkats av PCB under graviditeten. Forskare kom fram till att personer som föder många barn får mindre halter av PCB i kroppen, då barnet tar över halterna. En vuxen person som utsätts för höga halter PCB kan få fysiska skador (se ovan), medan ett barn som föds av en person med höga halter PCB däremot kan få psykiska skador. PCB drabbar alltså i hög grad våra avkommor.

I naturen har man upptäckt att djur med hög PCB-halt har ändrat grundläggande beteenden. Detta har medfört att djurbestånd har försvunnit från vissa områden.