Från Rilpedia

Det kommunala planmonopolet är en av de viktigaste förutsätt­ning­arna för den kommunala självstyrelsen i Sverige. Planmonopolet innebär att kommunen bestämmer hur mark skall användas och bebyggas inom kommunen.

Planmonopolet infördes som ett led i det ökade ansvar för planeringen av markanvändningen som kommunerna gavs i 1947 års byggnadslagstiftning. Tidigare fastställdes detaljplaner av statlig myndighet. Detta ändrades i plan- och bygglagen från 1987. Detaljplaner vinner nu laga kraft genom kom­munala beslut. Staten ska ingripa endast i vissa preciserade fall.

En decentraliserad samhällsförvaltning har ansetts väsentlig inte minst från demo­kratisk synpunkt; besluten fattas nära de berörda människorna och samhällsinsatserna kan utformas med hänsyn till skiftande lokala förhållan­den.

Planer kan vara antingen översiktsplaner eller detaljplaner. Förfarande vid upprättandet av dessa regleras detaljerat i plan- och bygglagen för att berörda fastighetsägare och boende ska garanteras medborgarinflytande och rättssäkerhet, samt för att säkra ett bra beslutsunderlaget. Normalt eller enkelt planförfarande kan användas, se vidare planprocessen.

Planmonopolet har kritiserats för att möjliggöra för lokalpolitiker att gynna existerande näringsidkare med politiska kontakter.