Premenstruell dysforisk störning
Från Rilpedia
Premenstruell dysforisk störning, PMDS, (eng. Pre-Menstrual Dysphoric Disorder, PMDD), är en form av allvarligt premenstruellt syndrom som enbart inkluderar psykiska symptom, antingen kombinerat med PMS eller fristående och som kan uppträda under menstruationscykeln hos kvinnor. Den kan vara mycket handikappande för de drabbade som upplever en allvarligt sänkt livskvalitet. Syndromet har varit medicinskt dokumenterat sedan 1920-talet.
Cirka 3-5 % av alla kvinnor i fertil ålder beräknas vara drabbade. Nära hälften av dessa har en annan kvinnlig anhörig som också är drabbad. Orsaken till PMDS är okänd, men det kan vara överkänslighet mot vissa hormoner som är orsaken. Symptomen inträder ofta i övre tonåren för att sedan följa upp i vuxen ålder.
Det händer att kvinnor med svår PMDS feldiagnosticeras som deprimerade eller manodepressiva när det i själva verket rör sig om behandlingskrävande PMDS.
Innehåll |
Symptom enligt DSM-IV
- Depression, nedstämdhet
- Oro, ångest
- Svårt att se framtiden som positiv
- Exremt sug efter mat, särskilt söta eller salta livsmedel
- Irritation
- Plötslig ilska, ökad konflik med omgivning
- Aggressivitet
- Svårt att umgås med andra människor
- Intresseförlust
- Gråtattacker
- Känslor av att vara värdelös
- Sömnstörningar
- Trötthetskänsla/energilöshet
- Feber, Kraftiga Vallningar
- Koncentrationssvårigheter
- Överkänslighet när/om utsatt för kritik eller avvisning
Diagnos
I och med att det är en psykiatrisk diagnos, kan fullständig diagnos endast ställas av läkare, gynekolog eller psykiater. För korrekt diagnos måste patienten uppfylla minst tre av kriterierna ovan, varav det förstnämnda alltid måste finnas med. Vid PMDS börjar symptomen uppträda någon gång mellan ägglossning och några dagar innan menstruation och kan pågå från några dagar till upp till flera veckor. Vid menstruation mildras sedan besvären.
Behandling
Störningen är generellt sett behandlingskrävande.
Vilken behandling som fungerar varierar från person till person. I viss mån förekommer behandling med p-piller, men den allra mest effektiva behandlingen uppnås med behandling med antidepressiva medel av SSRI- SNRI- eller TCA-typ. Hur medicinen ska tas beror på preparat och person. En del patienter uppnår maximal effekt genom att ta medicinen varje dag, medan andra bara behöver medicineras medan symptomen uppträder. Här spelar preparatens elimineringsvägar en viss roll.
Exempel på läkemedel godkända av FDA för detta ändamål är fluoxetin och paroxetin. Andra SSRI-substanser, framför allt citalopram och escitalopram, har även de visat sig fungera effektivt, SNRI likaså. Även TCA har effekt: den första substansen att studeras för denna indikation var klomipramin under tidiga 90-talet. Närmast samtliga av försökspersonerna upplevde lindring i någon grad i studien.
Läkemedelsbehandling kombinerat med KBT-kognitiv beteendeterapi- har visat sig öka livskvaliteten för många drabbade. Extra stöd från familjen och omgivningen kan vara viktigt.
