Från Rilpedia

Carl Otto Palmstierna, född 27 november 1790 på Årebergs bruk i Västergötland, död 19 november 1878 i Stockholm. Friherre, finansminister, lantmarskalk, överste och riksdagsman. Bror till Nils-Fredrik Palmstierna, far till Hjalmar Palmstierna.

Palmstierna bestämdes tidigt för den militära banan och fick omedelbart efter genomgången Karlbergskurs inträda i krigets skola, först i Pommern (1807), därefter i striderna vid norska gränsen (1808-09), slutligen i Tyskland och Norge (1813-14), samt avancerade därunder till kapten (1813). Efter Norges förening med Sverige anställdes Palmstierna som adjutant hos den förste riksståthållaren, hans morbroder greve H. H. v. Essen, och erhöll 1816 plats som kapten i generalstaben, där han 1828 avancerade till överste. 1835 utnämndes han till överste och chef för Västmanlands regemente, men kallades sedan av konungens förtroende in på nya banor. Vid 1817-18 års riksdag hade han börjat deltaga i riksdagsförhandlingarna, som han alltsedan ända t. o. m. 1859 träget bevistade.

Redan under sina första riksdagar frambar han åtskilliga bemärkta motioner i praktiska frågor särskildt på det finansiella området; hans duglighet vann också erkännande och förde honom gång på gång till viktiga platser i utskotten (1828-30 var han ledamot samt 1834-35, 1844-45 och 1850-51 ordförande i statstutskottet) och vid statsrevisionerna (1832, 1837). Karl Johan, som länge uppmärksammat hans verksamhet och av vars politiska systems allmänna riktning Palmstierna i det hela taget var en nitisk och duglig försvarare, ehuru han ingalunda hörde till dem, som alltid uppträdde för regeringens förslag, utnämnde honom 1836 till landshövding i Östergötlands län och vid 1840-41 års viktiga riksdag till lantmarskalk, på vilken post hans fasthet väsentligt bidrog att bryta den framstormande oppositionens häftiga angrepp. Vid 1844-45 års riksdag ledde han i samråd med A. von Hartmansdorff och sin broder riddarhusets utskottsval i konservativ riktning och råkade därigenom i åtskilliga misshälligheter med den numera liberalare regeringen. Sedan Oskar I åter mera närmat sig de konservativa, blev emellertid en ännu större verkningskrets öppnad för Palmstierna, i det att han i oktober 1851 kallades till statsråd och chef för Finansdepartementet. Bland märkliga åtgärder, som tillhöra detta skede av hans verksamhet, må nämnas: införandet av medelporto, elektriska telegrafer och järnvägar, ny banklagstiftning, 1855 års brännvinslag och förordning om skatteförenkling. Sina enskilda tankar i sistnämnda ämne hade han motionsvis förfäktat redan 1828-29 och 1834 uttalat i skriften Om beskattningens tilstånd i Sverige. Däremot var han motståndare till frihandelssystemet. Kort efter uppnådd pensionsålder avsade sig Palmstierna, vars hälsa ej var stark, 1856 sina civila och militära befattningar, men fann i nitisk vård om ett vidlyftigt lantbruk ett gott fält för den ännu livliga verksamhetshågen. De politiska förhållandena följde han alltjämt med uppmärksamhet och utgav 1865 två bemärkta ströskrifter mot det nya representationsförslaget, varibland Ö. P. M. ang. representationens ombildning. Sina sista år tillbragte han i Stockholm.

Palmstierna var i sin politiska verksamhet en utmärkt representant för den konservativa riktningen, men han var dock ej så ensidig, att han ej i åtskilliga fall så i ord som i handling erkände det berättigade i motsidans krav, så t. ex. i det av honom 1846 framlagda förslaget om inskränkning i ridderskapets och adelns självskrivenhet. Den honom vid Karl XV:s kröning erbjudna grevevärdigheten avböjde han. 1829 blev han ledamot av Krigsvetenskapsakademien och 1841 av Nordiske oldskriftsselskabet i Köpenhamn.

Palmstiernas andre son, friherre Karl Fredrik Herman Palmstierna (född 17 maj 1823 i Stockholm, död där 20 januari 1896) var 1865-1868 envoyé i Konstantinopel, 1883 överceremonimästare i K. M:ts hov och introduktör för främmande sändebud).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).