Olof Swartz
Från Rilpedia
Olof Peter Swartz, naturforskare, företrädesvis botanist, född 21 september 1760 i Norrköping, död 19 september 1818 i Stockholm, son till Olof Swartz och brorson till Petter Swartz.
Olof Swartz blev student i Uppsala 1778, studerade företrädesvis botanik och gjorde vidsträckta botaniska resor inom Sverige 1779-1782, blev medicine kandidat 1783 och företog samma år på egen bekostnad en forskningsresa till Amerika, uppehöll sig först i Boston och Philadelphia, därefter på Jamaica, besökte 1785 nordöstra Sydamerika samt Kuba, Puerto Rico och Haiti och vistades 1786-1787 i England för jämförande studier i British museum.
1785 hade han promoverats frånvarande till medicine doktor vid Uppsala universitet och utsågs 1791 till förste innehavare av föreståndarbefattningen vid den av Peter Jonas Bergius till Kungliga Vetenskapsakademien donerade Bergianska trädgården. Han blev dessutom (1807) intendent vid akademiens museum och 1813 professor i naturalhistoria vid Karolinska medikokirurgiska institutet. Han var Kungliga Vetenskapsakademiens ständige sekreterare 1811-1818[1] och utsågs 1810 att biträda Collegium medicum vid utarbetandet av en ny farmakopé (utgiven 1817).
Genom sina vetenskapliga arbeten var Swartz en av de mest framstående naturforskarna i generationen näst efter Carl von Linné och särskilt en av den tidens främsta kryptogamkännare. Han var mycket mångsidig och utgav många skrifter om fanerogamer, ormbunkar, mossor, svampar och lavar, där han behandlade dels Sveriges, dels Amerikas flora. De främsta är hans förtjänstfulla arbeten från vistelsen på Antillerna, såsom Nova genera et species (1788), Observationes botanicce (1791), Icones plantarum (1794), Flora Indice occidentalis (3 delar, 1797-1806) och Lichenes americani (1811). Över nyupptäckta svenska växter utgav han många uppsatser och var den förste, som tillämpade Johann Hedwigs moss- och Christiaan Hendrik Persoons svampsystem på Sveriges flora. Genom noggrann detaljanalys förde han in orkidéernas och ormbunkarnas systematik på nya banor (Genera et species Orchidearum 1805, Synopsis Filicum 1806). Ett artrikt släkte av träd i Central- och Sydamerikas regnskogar, Swartzia, är uppkallat efter Olof Swartz.
Hans stora herbarium inköptes av Kungliga Vetenskapsakademien (senare överförd till Naturhistoriska riksmuseet), och särskilt hans västindiska samling var länge uppskattad som forskningsföremål. Av hans hand finns även skrifter av praktiskt innehåll, om växtsjukdomar, växtodling med mera. I planschverket Svensk botanik skrev han texten till band 5-7 och halva 8:e bandet (1806-1817), i vilka även många av de bäst utförda tavlorna utförts av honom, ävensom texten till häftena 2-11 av Svensk zoologie (1806-1818).
Genom sin vetenskapliga duglighet och sitt lätta sätt att knyta kontakter vann Swartz vidsträckta förbindelser och utövade genom sin framstående lärdom stort inflytande på vetenskapernas utveckling i Sverige. Han var ledamot av ett tjugutal vetenskapliga samfund, däribland Kungliga Vetenskapsakademien (1789), Kungliga Lantbruksakademien (1812) och Institut de France.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Swartz, Olof, 1904–1926 (Not).
