Kårhusockupationen

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Ockupationen av Kårhuset)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Utbildningsminister Olof Palme diskuterar demokrati med ockupanterna

Kårhusockupationen under majrevolten i Sverige var en av 1968 års mer uppmärksammade händelser, och inträffade vid Stockholms universitets studentkårs kårhusHolländargatan i Stockholm 24-27 maj 1968. Byggnaden används i dag av Handelshögskolan i Stockholm.

Innehåll

Bakgrund

Ockupationen hade sin upprinnelse i ett möte som Studentkåren höll för att diskutera UKAS, regeringens proposition till ny studieordning. Vissa socialistiska studentorganisationer, bland annat Clarté, KFML och Vänsterns Ungdomsförbund, ansåg att staten genom UKAS försökte toppstyra högskolorna. För att protestera mot detta förklarade man således kårhuset ockuperat. Inspiration till ockupationen hade sannolikt hämtats från majrevolten som inträffade i Paris tidigare samma år.

Frågan om UKAS kom under ockupationen att hamna lite i skymundan till förmån för andra frågor som var viktiga för den så kallade 68-vänstern. Organisationer från andra delar av det politiska spektrat deltog till en början i ockupationen, eftersom de, liksom 68-vänstern, hade invändningar mot UKAS, men lämnade mötet redan under första dagen.

Demonstrationerna fick till en början stor publicitet och dåvarande utbildningsminister Olof Palme anlände strax före midnatt den andra ockupationsdagen för att delta i debatten. Palme ville bland annat förklara vikten av demokrati och reformism, men tyckte inte att hans tal väckte gehör. Dagen efter kritiserade han de unga Kommunisterna i en radiointervju där han ansåg att de avvisade parlamentarismen. Till Dagens Nyheter sade han att ”Dom som ledde mötet och dom som släpptes upp i talarstolen medan jag var där – det var kommunister som ville begagna den här diskussionen om studentdemokrati och UKAS till att uttrycka sin avsky för demokratin och för att förorda våldsmetoder i förändringen av det svenska samhället.”[1]

Palme höll också senare ett tal i vilket han påpekade vikten av att lyssna på de unga i samhället eftersom risken annars fanns för att de skulle söka sig till mer extremistiska grupperingar. I talet framgick tydligt att Palme med "extremistiska grupperingar" syftade på kommunisterna[2].

Studenternas iver för klasskampen riktade intresset mot arbetarna, för vilka man sade sig kämpa. Aftonbladet intervjuade 15 arbetare som alla förhöll sig negativa till vad som pågick. I ett reportage konstaterades att arbetare i blåställ tittar upp mot fanan i kårhuset, svär åt studenterna och kallar dem snorungar. Man noterade också att många av de mest vänsterinriktade ledarna var rikemanssöner och -döttrar, samt att majoriteten av ockupanterna var aningslösa studenter utan mycket insikt i skeendet.[1]

Söndagen den 27 maj avgick flera av mötesdeltagarna i ett demonstrationståg som bland annat försökte ockupera Stockholms stadsteater, Konserthuset, Operan och Stockholms centralstation. Efter att ha misslyckats med dessa försök återvände tåget till kårhuset. Senare samma kväll lämnade ockupanterna kårhuset självmant, efter att polisen stoppat tillförsel och man blivit hungrig, och därmed var kårhusockupationen över.

Ockupationens följder

UKAS kom att för flera år framåt fortsätta vara en viktig utbildningspolitisk stridsfråga.

I Stockholms Universitets Studentkårs kårfullmäktige hade tidigare olika studentfackliga grupperingar varit dominerande, medan vissa kårpartier hade haft en politisk vänsterideologi. Som en direkt följd av kårhusockupationen bildades Opposition '68, som var ett uttalat borgerligt kårparti, och långt in på 1980-talet dominerades sedan kårfullmäktige av skarpa ideologiska motsättningar.

Kända svenskar som närvarade vid UKAS-mötet och/eller den efterföljande ockupationen

Se även

Externa länkar

Referenser

  1. 1,0 1,1 Claes Fredelius: Kårhusockupationen. Ur boken Det är rätt att göra uppror – Om klasskampen i Sverige. Stockholm 1970, Bonniers.
  2. Olof Palme - En levande vilja: Tal och intervjuer


Personliga verktyg