Legalitetsprincipen
Från Rilpedia
Legalitetsprincipen är en juridisk rättsgrundsats som utvecklades i den romerska rätten.
Den legalitetsprincip som numera är förhärskande bygger på Nulla poena sine lege (inget straff utan lag) och Nullum crimen sine lege (inget brott utan lag), det vill säga att ingen kan bli dömd för en gärning som inte är straffbelagd vid den tid då brottet begicks. Detta innebär att lagar inte kan ges retroaktiv verkan (jämför: Lex retro non agit). Lagar ska också vara tydliga och inte ha något inslag av oklarhet.
Olika rättsfilosofiska skolor ställer sig till principen på olikartade sätt. För rättspositivister krävs att lagen är nedtecknad, medan naturrättsteoretiker anser att vad som strider emot förnuftet och naturen alltid är kriminellt oavsett om detta finns nedteckat i en lag eller inte.
1 kap 1 § Brottsbalken utgör bevis för att legalitetsprincipen upprätthålls i Sverige.[1]
Högsta domstolen har i dom 2007-04-03 uttryckligen åberopat legalitetsprincipen som domskäl för att ogilla åtal för narkotikabrott.[2]
Analogislut är inte heller möjliga att tillämpa inom svensk straffrätt, vilket framgår bland annat av NJA 2000 s. 490.[3]
