Nils G. Åsling
Från Rilpedia
 |
Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
Nils Gunnar Åsling, född 15 december 1927 i Alsen, Jämtlands län, är en tidigare svensk politiker (centerpartist), lantbrukare och företagare. Han är far till Per Åsling och son till lantbrukaren Per Åsling och distriktssköterskan Anna, född Paulsson. Nils G. Åsling är gift med Karin Viola, född 1929 i Hällesjö, Jämtlands län.[1]
Åsling bedrev studier vid Stockholms högskola 1954-56 och tog en Socionomexamen 1955. Han var innehavare av eget lantbruk från 1957, Norrlandsredaktör för Jordbrukarnas Föreningsblad (Land) 1953-1965, informationschef vid NCB 1963-1969, styrelseledamot i Länsförsäkringsbolagens förening 1966-76 och LT:s förlag 1973-76. Han var styrelseordförande i Föreningsbankernas bank 1974-76 och från 1983, ordförande i Sveriges föreningsbankers förbund 1976-77 och från 1984, Hushållningssällskapens förbund från 1983, styrelseledamot i Industrifonden från 1984, Aktiefrämjandet från 1984 och i Rymdbolaget 1985-98. Nils G. Åsling var styrelseledamot i länsstyrelsen i Jämtlands län 1971-75, ledamot av Svenska Food and Agriculture Organization-kommittén 1973-75, safeguardnämnden vid statens kärnkraftsinspektion från 1975, ordförande i skogsbranschrådet 1977-82, småföretagsdelegationen 1979-82, näringspolitiska rådet 1979-82, regionalpolitiska rådet 1979-82, industriella och tekniska rådet 1981-82 och delegationen för arbetskooperationen 1981-82. Han var ledamot av utredningen om stöd till jordbruket i Norra Sverige 1970-72, sysselsättningsutredningen 1974-76 och röstvärdeskommittén 1984, vidare styrelseledamot i Lantbrukarnas Riksförbund 1964-77 och från 1983, 2:e vice ordförande 1970-76, och vice ordförande Swedish Cooperative Centre 1966-76. Åsling var ordförande i centerns partidistrikt Jämtlands län 1970-77 och blev ledamot av partistyrelsen 1979. Han satt i kommunal- och kommunfullmäktig i Alsen 1959-73, var ledamot av kommunalnämnden 1955-66 och dess ordförande 1959-66, kommunfullmäktig i Krokom 1973-74, ledamot av valberedningen 1973-74 samt landstingsledamot för Jämtlands län 1963-70.
Åsling var riksdagsledamot (c) 1969-1988, ordförande i finansutskottet 1974-1976. Statsråd och chef för industridepartementet (industriminister) 8 oktober 1976 - 18 oktober 1978 samt 12 oktober 1979 - 8 oktober 1982.
Medgrundare till Camfore AB. Ständig ledamot av IVA:s näringslivsråd
Innehåll |
Åslings tid som industriminister
Sverige drabbades under senare delen av 1970-talet av en svår industrikris till följd av konflikter på arbetsmarknaden och ett högt kostnadsläge samtidigt som efterfrågan på industriprodukter i omvärlden sjönk. Under Åslings tid som industriminister genomfördes därför genomgripande strukturförändringar, bland annat inom varvs- och stålindustrin. För att genomföra dessa åtgärder bildades till exempel av staten och enskilda företag Svenskt Stål AB, SSAB, 1978. Företaget blev efter stora rationaliseringsprogram mycket framgångsrikt. Detta innebar också att gruppen Statsföretags avveckling inleddes.
Kritikerna till Åslings politik brukade kalla dessa insatser för Industriakuten, genom att staten fick ansvar för allt fler företag inom de mest vitt skilda branscher samtidigt som mycket av produktionen lades på lager eller såldes bort till priser som låg under tillverkningskostnaderna för att hålla arbetskraft sysselsatt. Subventionerna av Svenska Varv AB kostade exempelvis mellan 1975 och 1985 omkring 35 miljarder kronor.Nödvändig reformering av varvsstödet motarbetades av fackföreningsrörelse och socialdemokraterna. När regeringen Fälldin II återkom efter valet 1979 hade dess majoritet i kammaren reducerats till 1 mandat. Eftersom ett par folkpartister i voteringen om varvsstödet gav sitt stöd åt den socialdemokratiska oppositionen kom det att dröja till 1982 års riksdag innan stödet till lagerproduktion av fartyg stoppades.
Avgörande steg togs under denna tid också för att utveckla flygindustrin och rymdverksamheten, ett särskilt program för att utveckla småföretag genomfördes också, bland annat genom att inrätta regionala riskkapitalbolag. Dessa åtgärder drog betydande kostnader men har ändå visat sig gynnsamma för utvecklingen av svenskt näringsliv. Samtidigt befann sig svensk ekonomi i likhet med omvärlden i en djup lågkonjuktur vid den här tiden, i ett internationellt perspektiv var den ekonomiska situationen likadan i de flesta västländer.
Bibliografi
- Den nya tiden - Om kultur och bildningsarbete på svensk landsbygd, 1955
- Näring i omdaning (red.), 1967
- Per Olof Sundman, ett porträtt, biografi 1970,
- Idéer och realiteter,(red.) 1970.
- Förtroendevald,1973.
- Åslingdoktrinen, 1977
- Industrins kris och förnyelse, Näringspolitiken inför 80-talet, LT:s förlag,1979.
- Maktkamp eller samförstånd,En studie i svensk realpolitik,LT:s förlag,1983.
- Skäl att minnas (memoarer), Ekerlids förlag, 1996
- Gunnar Hedlund, Politikern och industrimannen,( biografi), Ekerlids förlag, 1999.
- Kalk och kalkbruk i jämtländska bygder, Alsens hembygdsförening,2000.
- Den politiska läroprocessen, uppsats i "Ekonomisk Debatt" nr 5/2000
- Per Olof Sunddman och kulturpolitiken, Nordisk tidskrift nr.2/2000
- "Mina tjugo år i riksdagen", Riksbankens jubileumsfonds minnesbok, sid:264 ff
- Maktskifte. Regeringarna Fälldin och den politiska miljön i 1970-talets Sverige. (red.),Ekerlids,2001
- Banken som blev folkrörelse,Jordbrukskassorna ock Föreningsbanken 1915 - 1997, Ekerlids, 2002.
- Jo-gården i Åse, En gammal jämtlandsgårds historia,Alsens hembygdsförening, 2004.
- Bankkrisen krävde ledarskap, sid 27-40 "En bok till Thorbjörn", Norrlands universitets förlag, 2008
. Bondeliv i samverkan. Jamtlis förlag, 2009
Externa länkar
| Företrädare: Rune B. Johansson |
Sveriges industriminister 1976–1978 |
Efterträdare: Erik Huss |
| Företrädare: Erik Huss |
Sveriges industriminister 1979–1982 |
Efterträdare: Thage G. Peterson |
Referenser
Noter
- ↑ Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM version 1.04) Sveriges Släktforskarförbund 2003
Tryckta källor
- Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 302
