Från Rilpedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009)

Folkrörelsen Nej till EU, ofta bara Nej till EU, är en kampanjorganisation som bildades i början av 1990-talet för att förhindra ett svenskt medlemskap i EU. Organisationen var som mest aktiv inför folkomröstningen om EU-medlemskap i Sverige den 13 november 1994. Inför denna bedrev Nej till EU en omfattande kampanj för att få en majoritet att rösta nej till ett EU-medlemskap, och man var en av den drivande organisationerna i uppbyggnaden av nej-sidans paraplyorganisation Folkrörelsen mot EU. Ett antal organisationer gav också ekonomiskt stöd till Nej till EU.

Efter att det svenska folket röstade ja till ett EU-medlemskap i folkomröstningen övergick Nej till EU till att jobba för ett svenskt utträde ur EU. Till skillnad från den danska systerorganisationen Folkebevægelsen mot EU valde man dock på kongressen 1995 att inte ställa upp med en egen lista i EU-parlamentsvalet. Istället har man engagerat sig i EU-parlamentsvalsrörelserna med upplysningskampanjer. Detta är en praktisk kompromisslinje som man kunnat samlas kring då medlemskåren internt varit oenig. Några medlemmar har ansett att den rimliga linjen för EU-motståndare är att aktivt bojkotta EU-parlamentsvalen, andra har uppmanat människor till att rösta på EU-motståndarkandidater, och några av organisationens ledande medlemmar har själva blivit invalda i EU-parlamentet. Det gäller bland annat Hans Lindqvist (c), Jonas Sjöstedt (v), och Eva-Britt Svensson (v).

Organisationen hade ungefär 10 000 medlemmar vid tiden för folkomröstningen, och även om en demobilisering skedde strax därefter var man fortfarande mycket aktiv många år in på 1990-talet. Bland annat ledde man den namninsamling som fick in mer än 500 000 namn för en ny folkomröstning. Intern oenighet efter kongressen 1997 ledde dock till ett avtapp av medlemmar.

Under det sena 1990-talet lade Folkrörelsen Nej till EU lade ner en mycket stor del av sin kraft på opinionsbildning mot EMU, och man drev på för att Sverige skulle hålla en folkomröstning. Organisationen spelade även en viktig roll kampanjen inför EMU-folkomröstningen 2003, och på lokal nivå var man ofta en av de ledande krafterna på Nej-sidan.

Organisationen har alltid varit en tvärpolitiskt kampanjorganisation som försöker samla så många människor som möjligt utifrån en minimiplattform. Den politiska tyngdpunkten har dock alltid haft en viss slagsida åt vänsterhållet.

Organisationens styrka är kampanjandet, och mellan folkomröstningarna har Nej till EU engagerat sig i kampanjer mot Amsterdamfördraget, Nicefördraget och EU-konstitutionen som är fördragsändringar som anses innebära omfattande maktöverföringar till EU. Man har också drivit kampanjer mot tjänstedirektivet, för svensk alliansfrihet och mot EUs restriktiva flyktingpolitik.

Idag finns organisationen fortfarande kvar och den arbetar vidare för att Sverige ska lämna EU. Däremot är gruppen inte lika aktiv som den var förr. Det kan hävdas att en organisation som Nej till EU har sin största politiska relevans som kampanjorganisation inför folkomröstningar, och därför behöver den helt enkelt en folkomröstning att se fram åt. Om det politiska läget börjar luta åt en folkomröstning om EU-konstiutionen eller en ny folkomröstning om EMU kommer medlemsantalet och aktiviteten sannolikt att öka.

Organisationens ordförande är numera Jan-Erik Gustafsson, och vice ordförande är Eva-Britt Svensson. Organisationen ger ut tidningen Kritiska EU-fakta som har skaffat sig ett gott rykte som nyhetskälla för den som vill följa svensk EU-debatt från det kritiska perspektivet.

Se även

• Ja till Europa

Externa länkar

• Officiell webbplats