Från Rilpedia

Miljonprogrammet är den vardagliga benämningen på bostadsbyggandet i Sverige under perioden 1965-1975. Målet var att under perioden bygga en miljon bostäder - detta för att lösa den akuta bostadskris som rådde i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet - samt förbättra boendestandarden, då det fanns många lägenheter med låg standard. Samtliga fick statlig subvention av räntan, marknadsräntan var annars relativt hög, drygt 10% i genomsnitt under perioden. Subventionen finansierades med fastighetsskatt. Majoriteten av bostäderna skulle vara lägenheter, men även många villor kan räknas in i miljonprogrammet.

Det byggdes cirka 1 006 000 bostäder, med ett nettotillskott på 650 000 eftersom många gamla hus med omodern standard revs, denna siffra är dock obekräftad. Denna artikel beskriver i första hand byggandet av lägenheter.

Innehåll 1 Bakgrund 2 Byggandet 2.1 Stadsplaneringen 2.2 Husbyggandet 3 Nutid 4 Andra länder 5 Externa länkar 6 Litteratur

Bakgrund

Under 1950- och tidigare delen av 1960-talet förelåg i Sverige en akut bostadsbrist. Dels, och kanske framför allt, för att det inte fanns tillräckligt med lägenheter för att förse den snabbt växande befolkningen med bostäder, dels för att den generella svenska bostadsstandarden var låg, med trångboddhet och nedslitenhet som vanligt förekommande bostadsförhållanden. Denna trångboddhet hade redan tidigare sökts få en lösning efter tidens bostadsbyggarideal, kanske främst genom byggandet av ABC-städer som Vällingby och Farsta, men trots att dessa områden väl stämde in med de rådande bostadsidealen och att de – åtminstone till en början – med marginella undantag hyllats som idealiska bostadsområden så kvarstod bostadskrisen.

1964 fattades i riksdagen ett beslut om att en miljon bostäder skulle byggas fram till och med 1974. Detta för att en gång för alla få bukt med bostadsbristen. Det stiftades också en lag som tillät kommuner att bygga bostäder utanför sin kommungräns, Lex Bollmora. Annars hade inte kommuner utanför Stockholm kunnat bygga så mycket.

Den vanliga benämningen ”miljonprogrammet” till trots var miljonprogrammet inte ett utarbetat program i ordets rätta bemärkelse. Ett riksdagsbeslut togs 1964 om att en miljon bostäder skulle byggas under perioden 1965–1974, och att kommunerna runt om i Sverige skulle erbjudas gynnsamma ekonomiska villkor om de beslutade att bygga storskaligt. Större planer, särskilt detaljplaner som innehöll fler än 1000 bostäder, premierades extra. Storskaligheten som blivit miljonprogrammets kännetecken kan ses i ljuset av ekonomisk rationalism – att sjösätta ett byggnadsprojekt var långt mer ekonomiskt säkert om de utformades för fler hyresgäster.

Byggandet

Stadsplaneringen

Tidens rådande arkitektoniska- och stadsplanerarmässiga ideal talade för att – i stället för att bygga en traditionell rutnätsstad – bebygga nya områden, skapa mycket ljusinsläpp i lägenheterna, mycket rekreationsyta runtomkring husen och att ha kommunikationer och offentliga serviceinrättningar planerade på strategiska platser i förhållande till bostadshusen. Utöver detta kännetecknas de bostadsområden som brukar ses som symboler för miljonprogrammet av den strängt genomdrivna SCAFT-planen, en plan för trafikseparering, som gick ut på att i högsta möjliga mån skilja biltrafik och gångtrafik åt. Detta gav upphov till många gångtunnlar, gångbroar, breda motorvägar och stora parkeringsplatser, men ledde även till att gångvägarna som frilades blev helt bilfria.

Olika typer av spårtrafik drogs i större städer från den centrala orten till miljonprogrammets mer perifera områden. Så byggdes exempelvis Stockholms tunnelbana och Göteborgs spårvagnsnät ut väsentligt i samband med att nya områden byggdes i de respektive städernas utkanter. Denna utbyggnad gjorde att många kranskommuner till de stora städerna, i ambitionen att få spårbunden trafik, lät bygga områden i utbyte mot löften om spårtrafik. Så skedde till exempel med området Vårby Gård i Huddinge kommun söder om Stockholm och Angered i Göteborg, då en egen kommun.

Bostadsområden som byggdes under miljonprogrammet planerades med kommersiell och samhällelig service, rekreationsanläggningar, arbetsplatser och skolor. Service av olika slag fanns i en centrumanläggning. Ofta låg högstadiekolan alldeles intill. Den planerades med utgångspunkt i att den skulle kunna användas kvällar och helger, för kurser, dans och föreningsmöten. En grupp grannskapsenheter bildade en stad, som t.ex. Skärholmen som består av Bredäng, Sätra, Vårberg och Skärholmen. I grannskapsenheterna fanns små centrumanläggningar med huvudsakligen livsmedelsaffärer. I den större centrumanläggningen i Skärholmen fanns ett större utbud av butiker. Hit kunde invånarna åka och handla så kallade sällanköpsvaror. Detta mönster användes vid utbyggnaden av många nya städer, inte bara Skärholmen. Här kan nämnas Vällingby i Stockholm och Angered i Göteborg. I Tyskland, Frankrike, Finland, Sovjetunionen och Storbritannien, för att nämna några, byggdes de nya städerna ut på samma sätt.

Husbyggandet

De rådande idealen vid den här tiden får närmast ses i termer av automobilisering, hård planering, funktionalism, samt en vilja att komma ifrån den trånga stenstaden. Detta i kombination med en ekonomiskt snäv ram påverkade utseendet på miljonprogrammets hus avsevärt. Drygt hälften av miljonprogrammets hus är småhus, som villor, parhus och radhus, och andra hälften är flerfamiljshus av typen höghus, lamellhus, punkthus, skivhus, och så vidare. Bara en fjärdedel av husen har sex våningar eller fler. Det vanligaste byggmaterialet är tegel^{[källa behövs]}. Ungefär 25 % av Sveriges befolkning bor i miljonprogramhus ^{[källa behövs]}.

Totalt byggdes 349 654 bostäder i småhus (310 090 i tätort och 39 564 i glesbygd) och totalt 592 834 bostäder i flerbostadshus (varav 387 781 i tätort och 205 053 i glesbygd).

Husbyggandet under miljonprogrammet präglades av effektivitet och ekonomisk rationalitet. Före riksdagsbeslutet om en miljon lägenheter hade 1960 Östberga söder om Stockholms innerstad byggts. Detta område var det första större bostadsområdet i Sverige byggt på prefabricerade betongelement, en byggmetod som gick ut på att uppföra en tillfällig fabrik där betongelement göts på själva byggarbetsplatsen. Dessa monterades senare till hus med hjälp av lyftkranar. Metoden kortade, effektiviserade och industrialiserade byggandet avsevärt, och användes frekvent i byggandet av större husområden inom miljonprogrammet. I modifierad form används metoden än i dag. Denna metod hade avsevärda ekonomiska fördelar, men hade nackdelen att den – i synnerhet i kombination med tidens brutalistiska ideal som förespråkade oputsade och råa fasader – tenderade att ge husen ett generellt fyrkantigt och stelt – och emellanåt grått – uttryck.

Vid byggandet av skivhus ställdes ofta lyftkranarna som skulle sätta de prefabricerade elementen på plats på räls, detta för att underlätta byggandet ännu mer. Då denna räls krävde plan mark, revs terräng och träd ner – till skillnad från under byggandet av förorter under exempelvis 1950-talet – och ny växtlighet planterades då byggnaderna färdigställts.

I samband med byggandet av miljonprogrammet byggdes infrastruktur såsom vägnät, avloppssystem och elnät ofta ut i städerna. För att få detta ekonomiskt gångbart gjordes byggandet storskaligt, så att lägenheter kunde hyras ut till fler, och således ge mer hyresinkomst per kvadratmeter. Av samma anledning är trapphusen i miljonprogrammets hus ofta små, trånga och inte sällan fönsterlösa. Man ville maximera de ytor som utgjordes av lägenheter i förhållande till övriga inomhusytor.

Nutid

Under perioden 1965–1975 byggdes 25 % av hela Sveriges nuvarande bostadsbestånd. Detta har satt stora avtryck i den fysiska tätortsmiljön i så gott som varenda svensk tätort. Lägenheter såväl som villor byggdes efter ungefär samma sorts stadsplanering med trafikseparering, funktionsseparering, återvändsgator, grönområden med mera. Än i dag dominerar dessa områden byggda vid denna tid större delen av varenda tätortsmiljö. Efter 1975 har stadsplaneringen i huvudsak gått ut på så kallad frimärksplanering där bostäder, industrier, service, med mera har tillfogats i mindre skala efterhand samtidigt som många drag som var utmärkande för miljonprogrammet såsom trafikseparering har behållits.

Under det senaste decenniet har tiotusentals av de bostäder som uppfördes under miljonprogrammet rivits. Främst gäller detta på vissa mindre orter som Katrineholm, Strömsund, Karlskoga och Emmaboda, som har tvingats riva av sitt stora bestånd av tomma bostäder som uppstått efterhand som efterfrågan minskat och de kommunala bostadsbolagen fått fler och fler tomma bostäder. Det har även förekommit vissa rivningar i större städer; Norrköping rev 600 lägenheter för att bygga om Navestad till ett bättre område och Göteborg har genomfört liknande projekt. Då handlar det ofta inte om att riva hela hus utan om att riva ned höghusen till 2–3 våningar och behålla dem som radhus eller dylikt. På många håll har man också renoverat flerfamiljshus ur miljonprogrammet. Det har då fått en högre standard, och blivit mer attraktiva. Det har också fått högre hyra eftersom standardern höjts, enligt bruksvärdesprincipen. Det har ofta medfört en betydande omflyttning, många av de tidigare hyresgästerna hade inte råd, lite mer välbeställda har flyttat in^{[källa behövs]}.

De stora bostadsområden som blev resultatet har kritiserats mycket för att vara sterila och anonyma. De har också den för modernistisk arkitektur så vanliga egenheten att de varken synes vända sig till människor som vill bo lantligt eller de som vill bo i en tätbefolkad miljö. I stället utgör områdena ett slags mellanting, där relativt höga likformiga hus ligger utplacerade i naturen. Lägenheter (bostadsrätter) i äldre stenstadsmiljö är mer populära (har högre priser) än likvärdiga i miljonprogramsmiljö, även på samma avstånd från centrum. På senare tid har ändå röster höjts för att åtgärder bör vidtas för att exempel på miljonprogrammets bostäder ska bevaras som byggnadsminnen. I många av områdena finns dock fortfarande mycket sociala problem och åtskilliga av områdena är knappast populära ur ett bostadskundperspektiv^{[källa behövs]}. Under 2000-talets första årtionde har de fyllts efter att tidigare haft en hel del tomma lägenheter. Det beror på att det återigen är svår bostadsbrist, åtminstone i de största städerna.

Andra länder

Flertalet europeiska länder satsade på ett omfattande byggande decennierna efter andra världskriget. I Söderqvist 2008 finns exempel från Frankrike, Italien, Storbritannien, Ungern, Tyskland och Finland.

Externa länkar

• Miljonprogrammet - planeringen och uppförandet - Omfattande uppsats om Miljonprogrammet.
• Vår bostad: Miljonprogrammet – Bättre än sitt rykte
• Stockholms stad, Storstadskansliet – Information om utvecklingsprojekt i några Stockholmsförorter.
• Mikael Askergren: "Betongturism" (2002)
• Historien om övergivna miljonprogramsområden
• Statens Bostadsnämnd: Delar ut stöd till kriskommuner som får pengar för att riva av sina bostadsbestånd
• Navestad 1998

Litteratur

• Arkitekturmuseet årsbok 1996
• Arnstberg, Karl-Olov. Miljonprogrammmet
• Ristilammi, Per-Markku. Rosengård och den svarta poesin
• Eliaeson, Pär. Förorten idag - en annan stad
• Hall, Thomas. Rekordåren: en epok i svenskt bostadsbyggande(1999)
• Söderqvist Lisbeth Att gestalta välfärd. Från idé till byggd miljö (2008)
• Söderqvist Lisbeth Rekordår och miljonprogram (1999)
• Tyke Tykesson [red]. Bostadsmiljöer i Malmö. 1965-75 utgiven av Länsstyrelsen i Skåne län / Malmö Kulturumiljö 2002
• Söderlind, Jerker (text), Skoglund, Per (foto) Stockholms satelliter - rekordåren 1960-1979, Byggförlaget, 2000
• Anders Gullberg (red), Tensta utanför mitt fönster - Ingång till TenstaBo 06, Stockholmia förlag, 2006
• Klasander, Anna-Johanna. Stads-delar. Förorter som stadsbyggnadsfråga. Göteborg 2001