Mening (betydelse)
Från Rilpedia
Språkets byggelement, orden, måste representera mening / betydelse / innebörd eller funktion för att kunna bygga upp språklig kommunicerbar mening av sammanhang. Kombination av ord skapar sammanhang som ger ytterligare mening som orden var för sig saknar. På detta sätt byggs språkligt sammanhang upp i en hierarkisk process från de enskilda orden till beskrivningar och bestämningar (ej att förväxla med Bertrand Russells begrepp bestämd beskrivning).
Innehåll |
Mening hos ord
Ord är namn på mentala representationer av yttre eller inre företeelser. Den upplevda meningen av ett ord är därför subjektiv, men någon gemensam socialt bestämd mening måste orden ha ifall man ska kunna kommunicera dem. T.ex. kan orden 'röd', 'kvinna', 'varg', 'supa' etc ge en rad privata associationer och avgränsningar som ger ordet en rikare mening ovanpå en mera rudimentär, socialt bestämd mening - det slags minsta gemensamma nämnare vi behöver vara överens om. Många ord är också vaga i den betydelsen att det är svårt att bestämma var gränserna går för vad ordet representerar. Ex. färg är ju en kontinuerlig skala där färgerna övergår gradvis i varandra så var går gränserna för när röd upphör att vara röd? Vad meningen hos ord egentligen är har varit föremål för flera filosofiska teorier. Se nedan.
Mening hos ordsammansättningar
När ord sammanfogas skapas ett sammanhang mellan ord som ger nya associationer som inte finns i orden var för sig. Exempelvis bildar ordsammansättningarna 'Pelle och Lisa', 'grönt träd' och 'går till' var sin mening där orden samverkar för att specificera varandra i ett sammanhang.
Mening hos påståenden
När en sammansättning av ord blir ett påstående övergår det från att bara vara en beskrivning eller en mental association till att även uttala något. Ett påstående innehåller inte bara en beskrivning utan även en bestämning av att något är på eller inte är på det beskrivna sättet. Som sådan kan den även värderas utifån ett sanningsperspektiv. Här övergår meningen av ordsammansättningen även till en mening i språkligt avseende som innehåller både ett subjekt och ett predikat. Ett påstående underförstår alltid en kontext om vilket det uttalar sig.
Negering av mening, huvudmening
Det bästa sättet att analysera vari ett ord, en ordsammansättning eller ett påstående består är att negera dess mening.
Vid negering av mening används ord som 'inte', 'icke', 'ej' etc eller prefix som 'o-', 'dis-' etc. Ibland används även omskrivningen "det är inte så att:" framför ett påstående för att tydliggöra att det är påståendet i sin helhet (dess mening) som förnekas och inte någon del av det. Påståendet "Pelle och Lisa går till det gröna trädet" består av ett antal ord med var sin mening. Negeringen "Det är inte så att: Pelle och Lisa går till det gröna trädet" ger därför en rad möjligheter: det är inte Pelle eller inte Lisa eller trädet är inte grönt eller det är inte ett träd eller de går inte eller... osv. Alla dessa ord tillhör beskrivningen av sammanhanget/kontexten och motsäger var för sig bestämningen det är precis så Pelle och Lisa gör.
Negeringen sammanfattar således alla alternativ till det är precis så som alltså utgör bestämningen att det just är på det vis som utsägs, men specificerar inte hur det är i stället. Bestämningen är påståendets huvudmening och det är alltid den som negeringen verkar på, inte delsträngarnas eller ordens betydelser.
Negering av ett ord t.ex. 'grön' ger alla alternativ utom grön. Negering av (mängden av ) alla alternativ utom grön ger grön. Ett enskilt ords mening är därför dess egen huvudmening.
Negering av en ordsammansättning som inte är ett påstående, t.ex. 'Pelle och Lisa' ger alla alternativ till 'Pelle och Lisa' där 'och' betyder både Pelle och Lisa. Alternativen är då 'Pelle och inte Lisa', 'Inte Pelle och Lisa', 'Inte Pelle och inte Lisa'. Var och en av dessa sammanfattar i sin tur många möjliga alternativ på 'inte'-termerna.
Mening och sanning
Förutom mening kan ett påstående ha sanning. Mening är en egenskap hos själva påståendet medan sanning är en relation till något yttre - det beskrivna. Sanning tilldelas till påståendet (eller observeras) som att det är sant eller falskt. "Det är inte sant att: ..." uttrycker något annat än "Det är inte så att: ...". Detta demonstreras lättast med hjälp av negering av villkorliga satser:
- "Det är inte så att: Om Pelle går till trädet så går även Lisa dit", dvs "Det är så att: Om Pelle går till trädet så går inte Lisa dit". Denna sats handlar om huruvida Lisa går till trädet givet att Pelle går dit, och detta förnekas. Påståendet får därmed ny annan mening.
- "Det är inte sant att: Om Pelle går till trädet så går även Lisa dit" dvs "Det är falskt att: Om Pelle går till trädet så går Lisa dit". Denna sats handlar om huruvida implikationen är sann eller ej, och detta förnekas. Här är det påståendets sanning som förnekas medan dess ursprungliga mening bibehålls.
(se även exempel i artikarna Negation (logik) och Implikation (logik))
Flera logiska system, bl.a. den klassiska logiken, gör ingen skillnad mellan begreppen sanning och mening, utan "p är falsk" och "icke-p" uppfattas som samma sak. Detta försvårar resonemang kring vissa logiska fenomen (t.ex. kring "lögnarparadoxen"), liksom det försvårar försöken att utvidga logiken i olika riktningar (t.ex. till fler sanningsvärden).
Mening som sanningsvillkor
För påståenden kan mening även definieras som de omständigheter under vilka de är sanna. Två påståenden har samma mening om de är sanna och falska under exakt samma omständigheter, dvs det inte finns några omständigheter där den ena är sann och den andra är falsk. I logiken beskrivs konnektiv (ord som sammanbinder ord) ofta med hjälp av sanningstabeller där man listar upp alla möjliga alternativ av sanningskombinationer. Om två satser uppvisar samma beteende i dessa kombinationer menas de ha samma mening. För sanningsfunktionella satser gäller att om de kan beskrivas med samma funktion så har de också samma mening.
Ex: Följande tre sanningsfunktioner har samma mening i den klassiska logiken:
| p | q | p ∧ q | ¬(¬p ∨ ¬q) | ¬(p → ¬q) |
| s | s | s | s | s |
| s | f | f | f | f |
| f | s | f | f | f |
| f | f | f | f | f |
Man kan observera att det endast är konnektivens egenskaper som behöver beaktas här. Egenskaperna hos de satser som kombineras är ju är lika i alla de tre fallen och representeras här endast med symbolerna p resp q.
En särskild ställning bland sanningsvillkoren utgör tautologier (alla alternativ ger värdet sann) och kontradiktioner (alla alternativ ger värdet falsk). Slarvigt uttryckt brukar de kallas ständigt sanna respektive ständigt falska. Men dessa uttrycker i realiteten bara var sin mening, dvs sanningsvillkor i tabellform, om än extrema. Ofta sammanblandas dessa meningar med begreppen logiskt sann respektive logiskt omöjlig, sanningsbegrepp inom den modala logiken. Denna sammanblandning av mening och sanning orsakar ibland svårigheter i den logiska analysen.
I den klassiska logiken säges satser som har samma mening vara logiskt ekvivalenta.
Teorier om mening
Platon: mening som företeelsers idé (c:a 400 f.kr.)
John Locke: mening som mentala konstruktioner (1689)
Referensteori, naiv referensteori
George Berkeley: kritik av mentala konstruktioner (1710)
Gottlob Frege: Sinn och Bedeutung (översätts vanligen med mening respektive betydelse) (1892)
Bertrand Russell: mening som bestämda beskrivningar (1905)
Ludwig Wittgenstein: mening som sanningsfunktion / sanningstabell (1920)
Alfred Jules Ayer: verifikationsprincipen (1936)
Ludwig Wittgenstein: mening som användning (1953)
Saul Kripke: kritik av bestämda beskrivningar -> kausala kedjor, historiska spår (1980)
Philip Johnson-Laird: mening som mentala modeller (1983)
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Se även
Externa länkar
Mentala modeller och externalismen (teorier om mening) av Andreas Chatzopoulos
