Massmordet på ångaren Prins Carl
Från Rilpedia
Massmordet ombord på ångaren Prins Carl är en benämning på det massmord som utfördes av John Filip Nordlund natten till den 17 maj år 1900.
Innehåll |
Brottet
Båten som brottet skedde på var en mälarbåt som gick mellan Arboga och Stockholm. Kaptenen var Olof Rönngren som hade jobbat 4 och ett halvt år på linjen. Under natten den 16 maj/17 maj år 1900 hade båten emellertid oturen att ha Nordlund som passagerare. Enligt polisförhören var dennes plan ännu värre än vad han faktiskt lyckades genomföra då han planerat att döda eller allvarligt såra samtliga passagerare på båten för att sedan sticka den i brand. Bytet skulle ha blivit skeppskassan samt värdesaker från passagerarna.
Facit blev fem döda, åtta skadade och ungefär 800 kronor i byte för Nordlund som efter utfört/avbrutet dåd flydde i en livbåt till land. Förmodligen var det tur i oturen att fartyget Köping avbröt händelserna trots att Nordlund skall ha försökt skrämma denna båt på flykt genom att avlossa åtskilliga revolverskott.
Straffet
Nordlund greps någon dag senare och dömdes till döden. Han avrättades i Västerås den 10 december samma år. Kvällen den 9 samlades en stor folkskara vid järnvägsstationen i Västerås för att få se riksskarprättaren Gustaf Dalman med son anlända med sin bila i fodralet. Han hade haft ett jobbigt sekelskifte - det här var årets tredje halshuggning. Tidigt på morgonen leddes Nordlund ut till schavotten på fängelsegården och sjöng "Trygg, min Jesus, i dina armar", medan han spändes fast vid stupstocken. Bilans fall avbröt psalmen. Det var sista gången som Dalman höll i skaftet. Vid den enda återstående avrättningen i Sverige, den av Alfred Ander 1910, behövde skarprättaren bara dra i en tåt, så skötte giljotinen resten.[1]
Offren
Dramats dödsoffer
- Första offret var Olof Rönngren, Stockholm, 45 år, kapten på Prins Carl, enligt Nordlund dödad för att skapa kaos ombord på fartyget. Benämndes först som A. Rönngren i tidningarna. Rönngren blev skjuten.
- Andra offret var drängen Julius Åkerlind, Finnåkers Bruk, 19 år. Åkerlind blev skjuten när han låg och sov.
- Tredje offret var Lovisa Carlsson, Östhammar, som höggs ner framför sina två söner med så kraftigt våld att bladet lossnade från Nordlunds kniv och blev kvar i offret. Hennes två söner tillhörde de sårade.
- Fjärde offret blev kreaturshandlaren Lars-Erik Falk, Arboga, 68 år, som skjuten i huvudet. Han avled dock först efter en vecka på sjukhus.
- Femte offret blev slaktaren Carl-Henrik Holmér, Kungsör, 38 år, som vid samma tillfälle blev skjuten i bröstet. Han avled innan han hade hunnit få någon hjälp.
De skadade
Ytterligare åtta personer blev mer eller mindre skadade och styrman Emil Julin och rorgängare Gustaf Hellström undkom med en hårsmån, trots att Nordlund jagade dem runt hela skeppet.
- Arbetskarlen Gottfrid Carlsson (son till Lovisa Carlsson).
- Ynglingen Oskar Carlsson (son till Lovisa Carlsson).
- Ogifta Karolina Magnusson, Fellingsbro.
- Ogifta Charlotta Hjelm, Kungsör.
- Konditor Otto Lindquist, Arboga.
- Skräddaren Gustaf Adolf Carlsson, Arboga, även kallad "Carlsson Krycka".[2]
Media
Då brottet saknade motstycke i svensk kriminalhistoria i urskillningslöshet uppmärksammades detta ganska mycket i dåtidens tidningar. Svenska Dagbladet hade bland annat rubriken Fasaväckande drama å ångaren Prins Carl. Tolf personer skjutna - sju hittills döda i nummer 133 1/2 den 17 maj 1900 (1/2 eftersom det var ett extranummer). Flera så kallade skillingtryck producerades också om dådet, med texter som "Ja, allt är så stilla på sjö och på land. På däck smyger Nordlund med knif i sin hand".
Angående dödsstraffet skrev Anders Pers på Västmanlands Läns Tidning att det var "ett uttryck för ett folks plats på civilisationens trappstege". Nordlund hade hamnat i fängelse som 16-åring, och detta hade enligt Pers påverkat honom i hans bana. Utkommen från fängelset bar Nordlund "brottets stämpel och förgick sig nästan omedelbart, för att vid 18 års ålder åter få samma liv och samma umgänge. Så utvecklades hans inställning till fiendskap mot samhället".[3]
Källa
- ↑ Jan-Öjvind Swahn, Svenska mord. Märkliga mordfall ur den svenska kriminalhistorien. Bromma 2003, s. 154
- ↑ Hembygdsföreningen Arboga Minne. Årsbok 2000. Arboga 2000, s. 51
- ↑ Hembygdsföreningen Arboga Minne. Årsbok 2000. Arboga 2000, s. 52
- Mälarmördaren – historien om ett brott (Ekholm J.O, Sperling S, Bonniers 1979)
- svenskamord.se - besökt 8 december 2006 klockan 19:10
