Från Rilpedia

Mary Hopkin, sångerska, född den 3 maj 1950 i Pontardawe, Wales. Hopkin började sin karriär som folksångare och upptäcktes senare av modellen Twiggy, vilket ledde till ett kontrakt med skivbolaget Apple Records. 1968 slog hon igenom med låten "Those Were the Days" som blev en världshit. Året därpå följde en LP, "Postcard" och en ny världshit, "Goodbye", båda producerade av Paul McCartney. Hon turnerade i USA, England, Irland, Canada, Japan, Brasilien, Chile, Argentina, Australien, Nya Zeeland samt Israel.

Mary hade även andra hits i början av 1970-talet som "Temma Harbour" (1970) och "Think About Your Children" (1971).

Hopkin var inte nöjd med stilen på de singlar som gavs ut på Apple efter "Goodbye". De var alltför kommersiella och banala tyckte hon och framför allt "Knock Knock Who's There?" som hon representerade England med i Eurovisionsschlagerfestivalen 1970. Hopkin hade ju börjat som folksångerska, men när Twiggy kontaktade Paul McCartney efter att hon vunnit talangtävlingen Opportunity Knocks så ville Paul McCartney förändra Hopkins stil eftersom folksång inte säljer lika bra som popmusik. Paul McCartney ville bara använda Hopkin i kommersiella syften för att dra in pengar till The Beatles nystartade skivbolag^{[källa behövs]}.

1971 producerade Tony Visconti singeln "Let My Name be Sorrow" som bara nådde plats 46 på Top 50-listan i England. Mary ville ge ut ett album med folksånger som resulterade i Earth Song/Ocean Song med efterföljande singeln "Water, Paper and Clay" som också den floppade. Efter det drog sig Hopkin tillbaka för att hon väntade barn och ville ägna sin tid åt sin familj. Hon fick en son 1972 och en dotter 1976, samma år som hon gav ut singeln "If You Love Me" som blev en mindre hit i England. Hopkin och Visconti skilde sig 1981.

Samma år påbörjade hon ett samarbete med Mike Hurst i gruppen Sundance som fick en hit i Sydafrika med låten "What's Love?". Under 1970-talet hade Hopkin körat i bakgrunden på skivor av artister som David Bowie och T. Rex, vilka producerades av Tony Visconti. Hopkin kan höras i introt på låten "Sound and Vision" på Bowies LP Low från 1977 och på Thin Lizzys "Dear Lord" från samma år och albumet Bad Reputation.

1984 bildades den första gruppen Oasis (inget samband med det nuvarande bandet) och de gav ut ett labum med samma namn som nådde 23:e plats på englandslistan.

George Martin gjorde en ny version av Dylan Thomas' Under Milk Wood (Intill mjölkhagen) 1988 med många stora walesiska artister som exempelvis Tom Jones, Bonnie Tyler och där medverkar också Hopkin.

Samma år medverkade Mary i fransmannen Marc Cerrones rockopera "The Collector" framförd på The Trocadero i Paris och utgiven på CD.

Eftersom Hopkin inte ville göra kommersiell listmusik valde hon att spela in gamla klassiska och operakompositioner när hon bestämde sig för att ge ut LPn Spirit 1989.

Under 1990-talet återutgavs hennes tre plattor från Apple-åren på CD och hon gjorde också en konsertturné med sina gamla låtskrivare Gallagher & Lyle, vilka hade skrivit några av B-sidorna till hittarna på Apple, bland andra "International" och "Sparrow".

2005 medverkade Mary på Dolly Partons coveralbum Those Were the Days, med gamla låtar från 1960- och 1970-talet, och där körar Mary i bakgrunden på just låten "Those Were the Days".

Hon medverkade 1982 även med sång på Vangelis musik till filmen Blade Runner men den versionen utgavs först 1994 på CD och hörs inte i biofilmen.

2005 startade Mary sitt eget bolag, Mary Hopkin Music, och har tills dags dato utgivit tre skivor: "Live at the Royal Festival Hall 1972", som var Marys "avskedskonsert" samt julsingeln "Snowed Under" och "Valentine" med låtar inspelade under åren 1972-80.

Mary Hopkin bor numera i Frankrike och vill inte uppträda eller turnera så hennes musik finns bara tillgänglig att köpa via Internet.