Häxhammaren
Från Rilpedia
Malleus Maleficarum, Häxhammaren, är den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt. Bokens fulla titel är: Malleorum quorundam maleficarum, tam veterum quam recentiorum autorum, tomi duo, eller Tertia pars mallei maleficarum. Malleus Maleficarum. Den användes inom både protestantiska och katolska områden. Boken användes i stor utsträckning under häxprocesserna 1400-1600-talen.
Två dominikanska inkvisitorer, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer, skrev boken och sände den till Kölns universitets teologiska fakultet för att få dess godkännande. Datumet för detta, den 9 maj 1487, brukar anses vara bokens ursprungliga publikation. Tidigare utgåvor kan ha gjorts 1485 eller 1486. Mellan 1487 och 1520 skulle 13 utgåvor utges, mellan 1574 och utgåvan från Lyon 1669 16 utgåvor. Bokens popularitet sträckte sig över nästan hela Europa men var något svagare i England och Nederländerna.
Boken förblev den viktigaste handledningen i jakten på Satans bundsförvanter och hantlangare. Under sin tid var den den näst mest sålda boken (efter Bibeln), en position som senare övertogs av John Bunyans Kristens resa vilken utkom 1678.
Moderna översättningar inkluderar till tyska av J. W. R. Schmidt 1906 under titeln Der Hexenhammer och en engelsk översättning av Montague Summers 1928, omtryckt 1948 och 1971 och fortfarande tillgänglig (ISBN 0-486-22802-9).
Ursprungligen fanns den påvliga bullan Summis desiderantes affectibus, utfärdad av påve Innocentius VIII den 5 december 1484, som förord i boken. Bullan är det viktigaste katolska dokumentet angående häxjakt. Häxhammaren var inte ett beställningsverk av katolska kyrkan. Ett föregivet rekommendationsbrev inkluderades i boken, enligt vilket boken skulle rekommenderas av universitetet i Köln och med signaturer från fyra lärare där - detta brev visades dock vara en förfalskning. Universitetet hade inte godkänt boken utan tvärtom fördömt den för dess oetiska juridiska rekommendationer samt för att den demonologi som presenterades i boken inte var samstämmig med den katolska doktrinen. Kramer dömdes av inkvisitionen 1490, men boken fortsatte publiceras och efterfrågas allteftersom folk sökte botemedel mot häxeri.
Häxhammaren består av tre delar. Första delen skall bevisa att häxor finns, andra delen beskriver hur häxeri bedrivs och tredje delen hur häxor upptäcks, hur rättegång och förhör mot dem skall drivas samt hur de skall oskadliggöras. Innehållet är i sig inte nytt eller unikt, utan består mest av sammanfattningar och upprepningar av spridda föreställningar och i viss mån redan publicerat material såsom Johannes Niders Formicarius från 1435.
Första delen behandlar häxeriets former. I den beskrivs hur kvinnor genom sin svagare natur och klenare intellekt är mer mottagliga för Satans lockelser. De två ogifta katolska inkvisitorerna beskyller kvinnor för att ha ohämmad sexualitet och låg intelligens och därmed faller lättare för djävulens lockelser som sker genom det sexuella. Bokens själva titel är skriven i feminin form (maleficarum) och författarna hävdar att själva ordet femina (kvinna) härleds från fe och minus och betyder trolös. Skriften deklarerar vidare att vissa av de saker som bekänns av häxerianklagade, såsom antagande av djurgestalt, i själva verket inte ägt rum utan bara är illusioner, skapade av Satan, medan andra saker, till exempel frambesvärjande av stormar, flygförmåga och förstörelse av skördar, är verkliga. Häxors osedliga vanor ägnas stort utrymme och huruvida demoner kan ge upphov till avkomma med en häxa dryftas ingående. Den litterära stilen är stel och fullständigt humorlös - på minst ett ställe återges en folklig satirisk anti-kyrklig historia som om den vore en verklig händelse.
Sista delen behandlar häxeriprocessen, hur häxor kan upptäckas, ställas till svars och oskadliggöras. Den nämner hur mycket tilltro som bör sättas till vittnesrapporter och behovet av att undvika osanna anklagelser, men slår också fast att ett spritt rykte är tillräcklig grund för en anklagelse och att ett alltför energiskt försvar bevisar att även försvararen är skyldig till häxeri. Regler ges för hur man undviker att den världsliga makten snärjs i häxeri, och författarna försäkrar att såsom Guds företrädare är åklagaren skyddad från alla häxeriets makter. I detalj beskrivs hur bekännelser skall framtvingas, inklusive i vilken ordning tortyr och utfrågning skall användas; rödglödgat järn rekommenderas, liksom att raka av allt hår från den anklagades kropp så att man kan finna Satans tecken.
