Från Rilpedia

Lund-Bjärreds Järnväg (LBJ) var en normalspårig järnväg i Skåne, som ursprungligen ägdes och trafikerades av Lund-Bjärreds spårvägsaktiebolag.^[1]

Innehåll 1 Sträckning 2 Planering 3 Drift 4 Elektrifiering 5 Ekonomi 6 Referenser

Sträckning

Järnvägen var 11 km lång och gick mellan Lund och Bjärred^[1]. De ursprungliga stationerna och hållplatserna var följande:^[2]

• Lund V – ändstation med stort stationshus. Stationen hade spårförbindelse med SJ-stationen, Lund C^[1].
• Nybble – hållplats med väntkur och stickspår för lastning av betor.
• Gammelmark – hållplats med väntkur, och efter 1902 även lastspår.
• Fjelie – station med stickspår och betlastning. I tidtabellerna förekom även stavningen Fjälie.
• Leråkra – mindre station med anslutning till Flädie via stickspår.
• Flädie – ursprungligen endast godshållplats med anslutning till SJ; från 1904 även med persontrafik. Nåddes via stickspår från sträckan mellan Fjelie och Leråkra^[1].
• Kanik – till att börja med endast hållplats, men från 1906 med fast bemanning på grund av det närbelägna tegelbruket.
• Bjärred – ändstation med stationshus identiskt med det i Lund V.

Planering

Åren kring förra sekelskiftet var havsbad synnerligen populärt. I Lund var den mest populära badorten Bjärred, med sin stora havsbadsanläggning. Den hade två restauranger, dansbana, ett stort resandestall, badhotell och ett stort kallbadhus vid spetsen av en 450 m lång brygga (Bjärreds strand var mycket långgrund). Planer uppstod därför på att bygga någon form av spårförbindelse dit. Ursprungligen hade man tänkt sig en elektrisk spårväg, därav bolagets namn, men elektrisk drift visade sig för dyrt, och man valde därför att satsa på en riktig järnväg med ångdrift.^[2] Denna öppnades den 26 juli 1901^[1].

Drift

För driften införskaffades två små ånglok. Det var tanklokomotiv utan tendrar och axelföljden B1. Ursprungligen planerade man två klasser, 3 och 4; 4 enligt mönster från Tyskland men även Malmö-Limhamns järnväg, där 4:e klass var en ren ståplatsavdelning. Man beslutade sig emellertid för två klasser, 2 och 3, båda med sittplatser. Vagnarna var boggievagnar med träsoffor i båda klasserna, 3:e klass hade dessutom ledstänger längs väggarna för stående passagerare (sittplatserna i 3:e klass var placerade på längden, rygg mot rygg mitt i vagnarna). 2:a klass var rymligare med vanliga tvärplacerade säten, och hade gardiner för fönstren. Vagnarna var försedda med toalett, som senare emellertid gjordes om till konduktörskupéer; en av vagnarna hade dessutom ångvärme för vinterbruk. För vinterbruk fanns det även en tvåaxlig vagn med ångvärme. Man hade också ett mindre antal godsvagnar, främst för bettransporter. Sommartid hyrde man dessutom extra vagnar från andra järnvägsbolag. Andra klass försvann redan 1904, samtidigt som standarden i 3:e klass förbättrades.^[2]

Elektrifiering

Redan när Lund fick sitt kommunala elverk 1907 hade planer på elektrifiering av järnvägen diskuterats. Det dröjde dock till 1916, då järnvägen hade övertagits av Lunds stad, förrän planerna realiserades. Som leverantör visade sig emellertid Sydkraft vara förmånligare än stadens eget elverk. Man valde samma system som SJ, 15 000 V enfas växelström på 15 Hertz. Man införskaffade även en motorvagn, som i stället för sittplatser hade en resgodsavdelning. Vagnen hade två motorer på 74 kW vardera. Den var treaxlig, med axelföljd A1A. Senare, 1927, anskaffades ytterligare en motorvagn, tvåaxlig med axelföljd A1 och med sittplatser i stället för godsavdelning.^[2]

Ekonomi

Järnvägen var redan från början en av Sveriges mest olönsamma järnvägar, och det förhållandet förbättrades inte. Lunds stad tog därför, på järnvägsbolagets begäran, över järnvägen 1910, tillsammans med den lika olönsamma Lund-Revinge järnväg. 1918 slogs järnvägen samman med Lund-Revinge järnväg till Bjärred-Lund-Harlösa Järnväg. Inte heller denna blev någonsin lönsam, och 1939 lades Bjärreddelen (och persontrafiken på Harlösadelen) ned för gott. Stationshuset Lund V revs 1948. Lokstallet användes som lagerbyggnad av Tekniska Verken fram till 1962, då också det revs.^[2]

Referenser

1. ↑ ^{1,0 1,1 1,2 1,3 1,4} Nordisk familjebok, Uggleupplagan Lund-Bjärreds järnväg (om NF)
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2 2,3 2,4} Sandin, Gunnar; Ellerström, John; Håkansson, Carl; Jönsson, Lennart; Olsson, Anders; Olsson, Herman; Olsson, Håkan: BLHJ Lunds stads järnvägar 1901–1939, Gamla Lund, Förening för bevarande av stadens minnen, Lund 1987. ISBN 91-7266-105-4.