Luftkriget under andra världskriget
Från Rilpedia
Kriget i luften, d vs flygvapnet kom att ha stor betydelse för utgången av andra världskriget.
Innehåll |
Luftkriget
Flygbombningar i mindre skala förekom redan i slutet av första världskriget men andra världskriget var den första stora internationella konflikt där flygvapnet fick en avgörande betydelse. Massbombningar av civila mål förekom redan i spanska inbördeskriget 1936-39 och i andra världskriget blev terrorbombningar mot civila mål en "naturlig" del av krigföringen, något som båda parter i konflikten flitigt använde. I de västeuropeiska staterna samt Tyskland och Japan var det genom flygbombningarna som den civila befolkningen i första hand upplevde kriget. Syftet med urskillningslös massbombning var att bryta civilbefolkningens motståndsvilja. Såväl Nazityskland som de allierade misslyckades helt med att uppnå avsedd verkan. Snarare stärktes civilbefolkningens motståndsvilja när så många civila drabbades.
Det som emellertid gjorde att flyget fick så stor betydelse var inte att städerna utsattes för omfattande bombning. Den part som hade herraväldet i luften hade ett enormt övertag därför att markstyrkorna fick mycket bättre understöd och att transporter underlättades radikalt. Motståndarens infrastruktur fick också mycket stora skador vilket försvårade själva krigföringen. Från och med 1943 var de allierades överlägsenhet i luften väsentlig och det var en starkt bidragande orsak till utgången av kriget. Däremot påverkades inte själva krigsproduktionen i Tyskland nämnvärt bortsett från i slutet av kriget.
Luftwaffe
Under krigets första år hade tyskarna haft ett mycket starkt flygvapen, Luftwaffe. En invasion av Storbritannien, något som hade beslutats av Tysklands führer Adolf Hitler, krävde att det brittiska flygvapnet oskadliggjordes så att tyskt luftherravälde åstadkoms. Detta misslyckades Luftwaffe med då de tyska jaktplanen inte förmådde besegra de brittiska jaktplanen (Luftwaffes förluster var dubbelt så stora) och därmed var en tysk invasion omöjlig att genomföra. En lärdom som alla militärstrateger drog efter kriget var att ett mycket effektivt flygvapen numera var ett måste för att kriget på marken skulle bli framgångsrikt.
Redan från krigets första dag bombade Luftwaffe civila mål i Polen och Warszawas kapitulation efter knappt fyra veckors krig föregicks av flera dygns oavbrutna bombanfall som krävde många människoliv. Det polska flygvapnet hade inte haft en chans. Sedan Luftwaffe förlorat slaget om Storbritannien inleddes den s.k. Blitzen med systematiska massbombningar av de brittiska städerna. Tiotusentals civila dödades men lika lite här som någon annanstans knäcktes civilbefolkningens motståndsvilja. Ett av Luftwaffes mest förödande anfall under kriget drabbade Stalingrad i inledningen av slaget vid Stalingrad då ca 40 000 civila omkom. Redan första dagen under Operation Barbarossa förstörde Luftwaffe tusentals sovjetiska flygplan på marken vilket bidrog till tyskarnas stora framgångar på östfronten under sommaren och hösten 1941.
De allierade tar makten
Allteftersom kriget fortled och de allierades överlägsna potential kunde utnyttjas ändrades styrkeförhållandet i luften. Hösten 1944 disponerade amerikaner och britter ca 14 000 flygplan i kriget mot tyskarna, jämfört med 570 för Nazityskland. De allierades bomboffensiv mot Tyskland inleddes 1942 och omfattningen på bombningarna eskalerade mycket kraftigt de kommande åren. 1944 fälldes över 750 000 ton bomber över Tyskland. Förstörelsen i Tyskland var enorm men trots intensiva bombningar av viktiga industrier fortsatte den tyska krigsproduktionen att öka ända fram till våren 1944. 1942-43 var de allierades förluster i flygplan mycket stora, framförallt beroende på att man ännu inte uppnått totalt luftherravälde. Efter det att nästan totalt luftherravälde uppnåtts under 1944 sjönk förlusterna radikalt men ändå förlorade britter och amerikaner ca 27 000 flygplan i bomboffensiven mot Tyskland
Liksom inför tyskarnas planerade invasion av Storbritannien krävde Operation Overlord (D-dagen) att invasionsstyrkorna hade säkrat luftherraväldet. Och till skillnad från vad fallet var för Luftwaffe nästan 4 år tidigare var "makten" i luften säkrad när invasionen inleddes. Hade fallet inte varit så hade Luftwaffe i mycket stor omfattning kunnat störa invasionsstyrkornas verksamhet.
Parallellt med bombingarna av industrier och kommunikationer utsattes vissa städer för intensiva angrepp och i slutet av kriget var i stort sett samtliga tyska storstäder helt sönderbombade. Hamburg utsattes redan i juli 1943 för enorma flygattacker som orsakade enorm förödelse och dödade minst 40 000 människor. Det mest beryktade (eller ökända) bombanfallet från de allierades sida drabbade Dresden 13-14 februari 1945 när över 1 000 brittiska och amerikanska bomflygplan fällde flera tusen ton brandbomber över staden. Stora delar av staden lades i runier med enorma dödstal. Ingen vet exakt hur många som dog, en siffra på 100 000 nämns ofta. Uppskattningarna varierar emellertid från ca 35 000 upp till flera hundra tusen. Vid det här laget var de allierades överlägsenhet i luften så stor, att städerna var mer eller mindre försvarslösa inför armadorna med bombplan. Noterbart kan vara att Sovjetunionen inte deltog nämnvärt i "bombkriget" mot Tyskland, bortsett från krigets slutskede då ryska bomb- och attackplan fällde bomber över bl.a. Berlin. Inte desto mindre hade ryssarna 1942-45 byggt upp en jättelik armada åt flygvapnet. Den ryska överlägsenheten i luften i öster var i slutet av kriget förkrossande mot det tidigare så fruktade Luftwaffe. Inför slaget om Berlin förfogade man över tusentals flygplan som skulle sättas in i slutstriden om tredje rikets huvudstad.
Som svar på de allierades bombkrig satte tyskarna 1944 in först de s.k. V1- och V2-vapnen, den senare var den första ballistiska roboten. 2 500 V2-raketer slog ner i London och dödade tusentals människor. Dessa vapen förmådde emellertid inte påverka krigsförloppet. I slutet av kriget hade tyskarna utvecklat det första jetflygplanet men det kunde inte produceras i något större antal.
Stillahavskriget
Även i Stillahavskriget var utvecklingen väldigt lik den i Europa. Japan hade tidigt skaffat sig ett stort övertag i luften vilket i kombination med herraväldet på havet möjliggjorde stora framgångar i krigets inledning. När de allierade så småningom kunde utnyttja sin stora industripotential var det japanska flygvapnet snart i ett underläge mot motståndaren. Från och med hösten 1944 utsattes de japanska öarna för en lika intensiv bomboffensiv som Tyskland. Bombningarna inriktades i minst lika hög grad på "ytbombningar" av städer som att förstöra den japanska industrin. Det japanska flygvapnet var i det läget oskadligjort så landet var lika försvarslöst inför bombflottorna som Tyskland var. Hundratusentals japanska civilpersoner dödades i dessa bombraider. Det mest förödande anfallet (innan atombomberna användes) drabbade Tokyo 9-10 mars 1945. Flera tusen ton brandbomber åstadkom en eldstorm som dödade åtminstone 100 000 människor och över 250 000 hus förstördes.
Sammanfattningsvis var luftherraväldet för de allierade under krigets andra hälft en av de viktigaste faktorerna till att man vann kriget, men trots intensiva bombningar av industrier hade inte bombningarna så stor verkan på motståndarens produktion av krigsmateriel som man hoppats på. Både axelmakterna och de allierade överskattade grovt stadsbombningarnas förmåga att knäcka civilbefolkningens motståndsvilja.
Se även
Källor
- Nationalencyklopedin
- Engelska Wikipedia
