Från Rilpedia

Lidija Jakovlevna Ginzburg var en litteraturhistoriker och författare, född 1902 i Odessa men under större delen av sitt liv verksam i Leningrad (Sankt Petersburg). Innan sin död 1990 erhöll hon fullständigt erkännande av sitt författarskap under glasnost.

Hon var elev till Jurij Tynjanov och tillhörde en generation av ryska formalister och semiotiker som uppmärksammades i hemlandet och i väst för sina kulturhistoriska undersökningar.

Sina tidigare arbeten ägnade hon åt författare som Pusjkin, Marcel Proust och Leo Tolstoj, och liksom sin lärare Tynjanov intresserade hon sig framför allt för texter som befinner sig på gränsen mellan den litterära och den rent dokumentära genren; brev, dagböcker, memoarer och liknande.

Från och med första publikationen 1926 producerade Ginzburg en rad böcker och artiklar med teoretisk inriktning, och under åttiotalet kom även essäer, minnesanteckningar och prosastycken i tryck.

Mycket av detta är material från mitten av tjugotalet och framåt som hon av politiska, och kanske även personliga, skäl inte kunnat publicera. I boken Litteraturen på spaning efter verkligheten (Literatura v poiskach realnosti) kom hennes mer litterära prosa för första gången ut i bokform och fick då dela utrymme med texter av mer teoretisk karaktär. Dock rönte den självbiografiska prosan störst uppmärksamhet.

Anteckningar från belägringen (Zapiski blokadnogo tjeloveka) utgiven 1987, skrevs huvudsakligen under 1942 och baseras på författarens egna anteckningar under andra världskriget då Leningrad under 900 dagar var belägrat av den tyska armén.

Publicerat

• Litteraturen på spaning efter verkligheten (Literatura v poiskach realnosti) publ. 1987
• Anteckningar från belägringen (Zapiski blokadnogo tjeloveka), publ. 1987
• Människan vid skrivbordet (Tjelovek za pismennym stolom) publ. 1989

Källor

Samtliga uppgifter i denna artikel är tagna ur efterordet av Karin Grelz till boken Anteckningar från belägringen (1999) Kristianstad: Umbra Solis

Se även

Belägringen av Leningrad.