Le Prophète
Från Rilpedia
Profeten Grand opéra i fem akter med text av Scribe och musik av Meyerbeer. uruppförd den 16 april 1849 på Opéra i Paris. Tid och plats: Nederländerna och Westfalen, cirka 1530.
Personer
- Jean de Leyde/Johan av Leiden, värdshusvärd och vederlöparnas profet Tenor
- Berthe, hans trolovade Sopran
- Fidès, hans mor Mezzosopran
- Greve d´Oberthal, tyrannisk godsägare Bas
Tre vederlöpare:
Bondfolk, adel, soldater, vederlöpare, Münsters borgare, Kör och balett.
Operan
Profeten bygger på en historisk händelse, Neuckelszoons kröning i Münster 1535, Scribe gav Meyerbeer texten redan 1836, men det tog honom tretton år innan operan var färdig, och han fick som vanligt en text full med politiska och religiösa konflikter som han önskade.
Profeten var även den opera som vållade Meyerbeer mest bekymmer, den sopran som han ursprungligen hade tänkt sig till Berthes parti förlorade rösten och han la partituret åt sidan och det gjorde att Scribe och Meyerbeer fick göra omfattande bearbetningar i texten och musiken. Meyerbeer ändrade musiken i förmån till Pauline Viardot som skulle spela rollen som Fidès och blev på sätt den verkliga huvudpersonen då Jean och Berthe inte är ett riktigt kärlekspar. Dagen före urpremiären blev det ännu mer problem för Meyerbeeer, operans ledning tyckte Profeten var för lång och han var tvungen att skära bort cirka 40 minuter och även en uvertyr som orkestern tyckte var för symfonisk i sitt utformande.
Som vanligt ligger även Profetens styrka i masscenerna, som låter sig iscensättas ytterst effektfullt, i tredje akten till exempel där byinvånarna roar sig själva med en vals, en galopp och en skridskodans på en frusen sjö, i slutet på denna akt där Jean lugnar upprorsstämningen med en bön och manar sedan till förnyad kamplust med sin marschartad triumfsång.
Kröningsscenen i fjärde akten är operans starkaste scen och Meyerbeers största prestationer. I denna halvtimmeslånga scen knyts alla band samman, Jean står på toppen och låter sig krönas men avbryts av Fidès klagosång, alla tycks vända sig emot honom, han måste åstadkomma ett under för att hålla folket i schack. Hans åkallelsescen besitter en hypnotisk kraft och där mor och son står mittemot varandra, två viljor stöter samman, vars dialog ackompanjeras av en mörk, mystisk basklarinett och himmelska flöjter.
Bland operans mest berömda nummer återfinns den berömda kröningsmarschen, Fidès O toi m´abandonnes, Mon coeur est désarmé, Est désarmé. och vederlöparnas koral Ad nos, ad salutarem undam, vars melodi han själv komponerat och Liszt 1850 skulle göra en fantasi och fuga för orgel, och Jeans triumfsång Roi du ciel et des anges, je dirai tes louanges Comme David ton serviteur! är några som har givit operan dess berömmelse.
