Från Rilpedia

Lars Gunnar Sillén, född 11 juli 1916, död 23 juli 1970, var en svensk kemist. Han disputerade 1940 i analytisk kemi vid Stockholms högskola, och var från 1950 professor i oorganisk kemi vid Kungliga tekniska högskolan.

I sin tidiga karriär arbetade Sillén mestadels med röntgendiffraktion som metod att bestämma mineralfaser, särskilt gällde det föreningar av vismut. Han blev sedan en internationellt känd lösningskemist. Flera av hans publikationer räknas som standardverk inom geokemin, och hans arbeten influerade andra kända geokemister som till exempel Robert Garrels och Werner Stumm.

Sillén var en pionjär särskilt när det gällde förståelsen av havens kemiska sammansättning. Tidigare trodde man att havsvattnets kemi avgjordes av vittring från olika mineral. Sillén kunde visa att även utfällningsreaktioner var betydelsefulla, och hans hypotes var att havsvattnets sammansättning kunde beräknas från nio olika jämviktsreaktioner.

Vidare var Sillén mycket aktiv i sammanställningen av termodynamiska data för jämviktsreaktioner, och han utgav också läroböcker. Han arbetade tidvis även för FOA.

Sillén invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1964.

Bibliografi (monografier)

• X-ray studies on oxides and oxyhalides of trivalent vismuth (1940, doktorsavhandling vid Stockholms högskola)
• Problems in physical chemistry (1952) (tillsammans med Paul W. Lange och Carl Olof Gabrielson).
• Stability constants of metal-ion complexes (1964-82 i flera upplagor) (tillsammans med Arthur E. Martell).

Förutom dessa författade Sillén ett stort antal artiklar i vetenskapliga tidskrifter, bl.a. i Science, där han publicerade sina rön om havsvattnets kemi.