Kvarstadsbåtarna
Från Rilpedia
Kvarstadsbåtarna var beteckningen på de norska handelsfartyg som låg kvar i Göteborgs hamn efter det tyska angreppet på Norge den 9 april 1940. Fartygen blev för Sverige en känslig fråga under krigsåren och kom att orsaka diplomatiska kontroverser med såväl Tyskland som med de allierade.
Innehåll |
Bakgrund
Då Tyskland invaderade Norge 9 april 1940 låg ett trettiotal norska handelsfartyg i svenska hamnar. Den norska regeringen rekvirerade under april och maj alla norska fartyg som befann sig utanför Norge och vars ägare befann sig i Norge och ställde dessa under en norsk sjöfartsdirektion i London, (Nortraship). En del norska befälhavare åtlydde rekvisitionsbeslutet, andra fartyg däremot följde order av sina redare och gick till Norge eller till annat tyskockuperat område. Redarna kan förmodas ha handlat under tyskt tvång. Nio fartyg kom efter underhandlingar med den norska regeringen att rekvireras av den svenska regeringen, ett medgivande som den norska regeringen senare skulle återta. Kvar var då 15 fartyg som var förhindrade att löpa ut pga den tyska blockaden.
Lyckat utbrottsförsök
I början av 1941 utlöpte fem av fartygen och lyckades smita igenom den tyska spärren till England. Det var snabbgående, oljeeldade fartyg som i dimma och under kommando av britten George Binney nådde Storbritannien 25 januari 1941, lastade med för engelsmännens krigsinsats mycket viktiga insatsvaror, kvalitetsstål och kullager.
Tyskarna blev mycket förbittrade och hotade med att stoppa lejdtrafiken. Efter olika diplomatiska förhandlingar hänsköts frågan om besittningsrätten för de återstående fartygen till svensk domstol. Processen fördes ända upp till Högsta Domstolen som den 17 mars 1942 beslutade till den brittiska regeringens fördel, vilket innebar att de återstående fartygen fick rätt att löpa ut.
Misslyckat utbrottsförsök
De återstående tio fartygen utlöpte från Göteborgs hamn den 31 mars 1942. Prognosen var dimma och dålig sikt, men förhållandena blev varierande och då den tyska marinen var vaksam lyckades endast två nå Storbritannien, två (Lionel och Dicto) återvände till Göteborg, tre stycken sänktes av den tyska marinen, och tre sänktes i preventivt syfte av den norska besättningen, för att inte fartygen och den värdefulla lasten skulle hamna i tyska händer.
Av de 471 besättningsmedlemmarna på de tio fartygen blev 234 tillfångatagna, 19 dödades under försöket. Dessutom dog 43 av de tillfångatagna i tysk fångenskap.
Reaktioner hos de krigförande
Den tyska reaktionen mot Sverige blev häftig, bl.a. då fartygen i smyg hade beväpnats i Göteborgs hamn, och de hotade ånyo att bryta lejdtrafiken. Svenskarna kom snart att förbjuda att Dicto och Lionel löpte ut.
Under hösten 1942 började den svenska regeringen att utsättas för allt starkare påtryckningar från brittiskt och amerikanskt håll att tillåta Dicto och Lionel att löpa ut. Frågan störde allvarligt de pågående handelsförhandlingarna med de allierade, bl.a. den för den svenska försvarsförmågan centrala frågan om tillstånd till en fördubblad oljeimport. Till slut kopplades frågan till hela lejdtrafiken, och den svenska regeringen hade i praktiken slutligen att välja på om lejdtrafiken skulle stoppas av de allierade eller av tyskarna [1]. Man valde då att ge tillstånd för Dicto och Lionel att löpa ut, vilket innebar att tyskarna omedelbart stoppade lejdtrafiken från den 18 januari 1943. De norska fartygen kom dock att kvarligga i Göteborgs hamn till krigsslutet. Lejdtrafiken återupptogs i maj 1943, men stoppades ånyo av tyskarna i oktober 1943 med hänvisning till risken att de norska fartygen skulle utnyttja vintermånaderna för att göra ett utbrottsförsök.
Källor
Delvis norska wikipedia.
Referenser
- ↑ På vakt. Kabinettssekreterare under andra världskriget. Erik Boheman, 1963
