Kreugerkraschen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ivar Kreuger omkring 1930 vid sitt skrivbord på Svenska Tändsticks AB:s huvudkontor, det s.k. Tändstickspalatset.

Kreugerkraschen betecknar Kreugerkoncernens ekonomiska sammanbrott och konkurs 1932 och den ekonomiska kris som följde därav i Sverige. Ivar Kreugers företagsimperium var då högt belånat och befann sig i en allvarlig likviditetskris sedan finansiärerna börjat säga upp lånen i början av 1930-talet.

Ivar Kreugers självmord

Den 12 mars 1932 mitt på dagen, fann man Kreuger skjuten till döds i sin lägenhet i Paris. Kreuger låg på rygg fullt påklädd ovanpå sängen med pistolen liggande bredvid kroppen. På skrivbordet i rummet låg ett tjockt kuvert adresserat till Krister Littorin (vice VD i Kreuger & Toll AB) som innehöll tre andra kuvert, ett adresserat till Littorin, ett till Ivar Kreugers syster Britta och ett tredje brev till Sune Scheéle. Brevet till Littorin som var skrivet på engelska, hade följande lydelse:

"I have made such a mess of things that I believe this to be the most satisfactory solution for everybody concerned. Please, take care of these two letters also see that two letters which were sent a couple of days ago by Jordahl to me at 5, Avenue Victor Emanuel are returned to Jordahl. The letters were sent by Majestic - Goodbye now and thanks. I K."

Politiska, ekonomiska och personliga konsekvenser

Konkursen fick såväl politiska som stora ekonomiska konsekvenser med en förändrad ägarstruktur i det svenska näringslivet. Statsminister C G Ekman anklagades för att hans parti tagit emot ekonomiska bidrag av Kreuger och i samband med detta skulle ha lagt beslag på en del av bidragen för egen del. Det senare kunde dock inte bevisas men anklagelserna ledde till slut till att han tvingades avgå i augusti 1932.

Att konkursen fick en sådan förödande effekt på många områden i främst Sverige visas av att koncernen under 1930 svarade för nära 64 procent av den totala omsättning på Stockholms fondbörs^[1]. Många mindre investerare, både enskilda personer, mindre företag och bankirfirmor som investerat i Kreugerpapper drabbades hårt av kraschen. Antalet konkurser blev omfattande och drabbade många enskilda personer hårt då de fick se sina besparingar gå upp i rök. Flera personer i Kreugerföretagen åtalades för bokföringsbrott och några fick avtjäna längre fängelsestraff. Skandinaviska banken som stod för närmare hälften av krediterna och borgensåtagandena från det svenska banksystemet till koncernen erhöll statligt stöd för att överleva. Delar av tändsticksimperiet återuppstod 1936 i företaget Svenska Tändsticks Aktiebolaget.

Kreugerkoncernens konkurs inbegrep också att Kreugers dödsbo försattes i konkurs, till stor del beroende på att det var omöjligt att reda ut vad som tillhörde Kreuger privat och vad som ägdes av hans olika företag. Kreugers samtliga "privata" ägodelar som möbler, hans privata bibliotek, all värdefull konst i hans olika bostäder, båtar etc. såldes ut. Det mesta av lösöret såldes av konkursförvaltaren på olika auktioner som hölls på hösten 1932. I hans testamente angivna ägodelar och kontanta belopp till olika personer ströks helt och hållet. Till Ingeborg Eberth hade Kreuger i sitt testamente avsatt 500 000 kronor^[2] vilket följaktligen aldrig utbetalades.^[3]

Konkursen i siffror

Kraschen fick även stor betydelse för den svenska börsen, vars betydelse som riskkapitalförsörjning för företagen nästan upphörde under flera decennier framåt. Konkursutredningen som påbörjades någon månad efter Kreugers död, avslutades först under 1941. Oprioriterade fordringsägare hade vid den tidpunkten erhållit en utdelning på totalt 42,8 procent medan aktier och debentures visade sig vara helt värdelösa. Enligt samma källa (1943) så hade koncernens sammanlagda verkliga vinster under hela dess tillvaro uppgått till 151 miljoner kronor, medan det i räntor och utdelningar utbetalats 668 miljoner. Av dessa hade Kreuger själv förmodligen tillägnat sig cirka 400 miljoner som han till största del använt för att stödja kurserna på koncernens egna värdepapper^[4]. Dessa belopp skulle år 2007 motsvara följande värden:^[5]

För tidsperioden 1917-1932 framfördes 1943 följande siffror:

• Summan av verkliga vinster fram till 1932, 151 miljoner, motsvarande 4 miljarder år 2007.
• Summan av utdelningar fram till 1932, 668 miljoner, motsvarande 18,5 miljarder år 2007.
• Förmodat belopp av utdelningar som förmodat hamnade hos Kreuger själv och som i huvudsak användes för stödköp av egna värdepapper, 11 miljarder år 2007.

Detta utan hänsyn till att företagen runt 1930 arbetade i en mindre industrialiserad värld, med en total befolkning på cirka 2,6 miljarder människor, vilket i stor grad har betydelse för beloppens absoluta tal vid en jämförelse med dagens företagsvärld med en total befolkning på cirka 6,5 miljarder och därmed en större både lokal marknad i respektive land som total marknad i världen.

Kreuger i backspegeln

Många företagsanalytiker har genom åren försökt förstå vilken strategi som Ivar Kreuger kan ha haft under den allt snabbare expansionen, och anser att han måste ha varit medveten om att koncernens verkliga vinster knappast motsvarade värdet på företagets värdepapper och även att uppgivna prognoser på framtida vinstutveckling var alltför optimistiska. Ett stående inslag i koncernens redovisning med facit i hand var mycket allvarliga bokföringsfel till Kreugerkoncernens fördel, exempelvis tillgångar som tagits upp till dubbelt värde via dotterbolag, som han också måste ha varit medveten om. De flesta anser att det bara var Kreuger som hade full insyn i företagets ekonomiska ställning och styrde själv det mesta i koncernen. Vid många transaktionstillfällen informerade han aldrig styrelsen eller gav en felaktig information. Bristerna i information eller helt utebliven information skulle ha varit den grundläggande orsaken till de allvarliga bokföringsfel och koncernens övervärderade tillgångar som uppdagades vid konkursutredningen. Många transaktioner var svåra att följa eller omöjliga att reda ut vilket förutom koncernens storlek, starkt bidrog till att konkursutredningen tog ovanligt lång tid.^[6]

En analys av förhållanden som framfördes i Bonniers konversationslexikon från 1943 var att Kreuger med all sannolikhet som första steg var ute efter ett nära nog fullständigt världsmonopol inom tändstickstillverkningen inkluderat Asien, Sydamerika och Afrika. När väl detta var uppfyllt kunde han börja höja priserna till en nivå som mycket snabbt skulle täcka skillnaderna mellan värdepapprens marknadsvärde och företagets verkliga ekonomiska ställning. Med det som bas kunde Kreuger gå vidare med samma strategi inom en rad andra områden som telekommunikation, verkstadsindustri, gruvnäringen, cellulosa- och skogsindustrin m.fl. branscher. Försäljningen 1931 av en majoritetspost aktier i L.M. Ericsson till huvudkonkurrenten ITT, som han hade förvärvat året innan, gick stick i stäv mot hans målsättning att öka aktieinnehavet i svensk industri och måste ses mot bakgrund av koncernens likviditetskris som blev akut mot slutet av 1931.^[6]

Vissa analytiker har hävdat att expansionen utanför tändsticksindustrin, som inleddes i ett tidigt skede i koncernens utveckling, med all sannolikhet hade att göra med att Kreuger ansåg det för riskfyllt att enbart satsa på tändsticksindustrin och kan ha förutsett en nedgång i tändsticksindustrins utveckling i jämförelse med andra branscher som var på stark frammarsch på 1920 och 1930-talet. Ett tänkbar fortsättning på första världskriget och ambitionen att förhindra ett nytt krigsutbrott kan också ha spelat in i Kreugers strategi. Många anser att Kreugers stora utlåning till länder i Europa, i samarbete med regeringen i Sverige, men främst i USA, där merparten av lånekapitalet togs upp genom utgivande av debentures men också som direkta lån i främst amerikanska banker under perioden 1925-1930, som skulle användas för uppbyggnaden av Europa efter första världskriget, i första hand var avsedd att förhindra ett nytt krigsutbrott. Utlåningen med långa amorteringstider och förmånliga räntor kombinerade Kreuger med att skaffa sig egna monopol inom tändsticksindustrin, vilket ingen annan hade lyckats med. Det stora lånet till Tyskland 1929 hade effekten att bidra till upprustningen av krigsindustrin. När Adolf Hitler kom till makten 1934 slutade Tyskland att avbetala på lånet.^[6]

"Tändstickskung" eller "svindlare"

I Europa har Kreuger tilldelats epitet "Tändstickskungen" medan man i USA under påverkan av tidskriften The Economist efter Kreugerkraschen gav honom epitetet "The world's greatest swindler" (den största svindlaren genom historien). Utan en fullständig genomlysning av Kreugers verksamhet från 1908 fram till Kreugerkraschen 1932 och vad hans företag egentligen åstadkom i uppbyggnaden och utvecklingen av speciellt tändsticksindustrin, har nog epitet "svindlare" fog för sig, men om inte depressionen 1929 kommit emellan hade med all säkerhet Kreugerimperiet kunnat ha överlevt och radikalt kunnat påverka den industriella ägarstrukturen i både Sverige och Europa.

Spåren efter Kreugerkraschen

Spåren efter Kreugerkraschen syns även idag; så är till exempel röstmajoriteten i L M Ericsson delad mellan Handelsbanken och familjen Wallenbergs Investor för att säkerställa kontinuitet och stabilitet för bolaget. Denna överenskommelse träffades efter Kreugerkraschen. Den principiella grundorsaken till Kreugerkraschen har i USA jämförts med Enronkraschen.

Referenser

1. ↑ Stig Algott, boken "Stockholms fondbörs 100 år", 1963.
2. ↑ Penningvärde 2007 cirka 14 miljoner kr.
3. ↑ Thunholm, Lars-Erik (1914-2006): Ivar Kreuger. Publicerad av T. Fischer & Co, 1995, sidan 322. ISBN 91-7054-757-2
4. ↑ Bonniers konversationslexikon, 2:a upplagan 1943, spalt 384-385, Kreugerkraschen.
5. ↑ Kungl. Myntkabinettet
6. ↑ ^{6,0 6,1 6,2} Källor för hela stycket:
   (1) Thunholm, Lars-Erik (1914-2006): Ivar Kreuger. Publicerad av T. Fischer & Co, 1995, Kapitel XVI-Ivar Kreuger inför eftervärlden. ISBN 91-7054-757-2
   (2) Bonniers konversationslexikon, 2:a upplagan 1943, Kreugerkraschen.
   (3) Nationalencyklopedins webbupplaga, NE.se., Kreugerkraschen.

Litteratur

• Persson, Åke, Kreugerkraschen 1932 - tändstickskungens död ledde till finanschock (2008) Allt om historia. (nr. 12).sid. 44-46.
• Frank Partnoy: The Match King: Ivar Kreuger, The Financial Genius Behind a Century of Wall Street Scandals, 2009 (Engelska). ISBN 1586487434. 
• ”Monopolist” (på Engelska). Time Magazine. 28 oktober 1929. http://www.time.com/time/magazine/0,9263,7601291028,00.html. 
• ”Ivar Kreuger, the match king - A likeable rogue” (på Engelska). The Economist. 23 april 2009. http://www.economist.com/books/displaystory.cfm?story_id=13525904.