Konsultativt statsråd
Från Rilpedia
Konsultativt statsråd, minister utan portfölj, kallades fram till 1974 års regeringsform ett statsråd som inte var chef för något departement. Av de konsultativa statsråden förväntades större juridisk och byråkratisk expertis. Praxis blev att ärenden innan de nådde konseljen skulle beredas antingen genom en allmän beredning eller genom en föredragning för departementschefen och två konsultativa statsråd. Detta kallades en statsrådsberedning och skiljer sig från den nuvarande betydelsen av begreppet statsrådsberedningen. De konsultativa statsrådens expertis fick särskild betydelse efter parlamentarismens genombrott i Sverige vid tiden kring första världskriget.
Från 1809 års regeringsform bestod regeringen av justitiestatsminister, utrikesstatsminister, hovkansler, samt ytterligare sex medlemmar som benämndes statsråd.
Från införandet av departement år 1840 blev fem statsråd föredragande departementschefer. Posten som hovkansler avskaffades (den siste hovkanslern, Albrecht Elof Ihre, blev i stället Sveriges förste ecklesiastikminister och kort därefter i stället utrikesstatsminister). Regeringen skulle innehålla ytterligare tre statsråd utan eget departement. Benämningen konsultativt statsråd kom att användas för dessa. Efter hand ökade antalet departement och departementschefer, men antalet konsultativa statsråd förblev tre. Ofta har statsministern varit en av dessa.